Integrationsverket ska läggas ner. Det är en viktig signal om att människor inte längre ska förlita sig på ett statligt verk för att få till stånd fungerande interaktion. Det är inte längre ett myndighetsprojekt, utan en medborgerligt.
Det har flutit lite vatten under broarna sedan integrationsbegreppet implementerades i offentlig-Sverige. Leif Blomberg var invandrarministern som plötsligt skulle bli integrationsminister. Kvällen innan namnskiftet ringde han sin politiskt sakkunnige och frågade "vad är skillnaden?" En något förbryllad sakkunnig replikerade "jag vet inte - men det borde du göra eftersom du ska bli det i-morgon".
En av årets mest livfulla debatter med integrationsförtecken stod Ebba Witt Brattström som inledare för, med ett resonemang om hur den så kallade blattesvenskan inte var tillräcklig grund att stå på för de generationer som nu växer upp i Sverige. Det tog hus i helvete, som man säger på ren svenska.
En av kontrahenterna var Zanyar Adami, chefredaktören för tidningen Gringo (vars mission är att vara en tidning om och av förorten). Tidningen leker och retas genomgående med såväl den svenska identiteten som invandrarditot, och har fått motstridiga reaktioner - både applåderad och hyllad för att bryta ner fördomar, samtidigt som andra tycker den bidrar till att vidmakthålla stereotypa bilder. I språkdebatten hävdade redaktionen att "miljonsvenskan" skapar språkglädje, säkerhet och självförtroende - men att det inte behövde finnas en motsättning gentemot rikssvenskan.
Det går inte att säga att någon av dem har fel. Witt Brattströms alarm om bristen på kunskaper i svenska är befogad. Samtidigt har Gringogänget redan bevisat med sin verksamhet att det finns plats för många variationer av språket. Debatten som helhet bevisade dock med all tydlighet att språket utgör en grundläggande del av (den svenska) identiteten.
Våra ansträngningar att på olika sätt försöka definiera och särskilja det svenska från det utländska/invandrade kommer förmodligen te sig en smula barockt inom några generationers tid. Förhoppningsvis har vi som bor här även då en stark känsla och kärlek för vad Sverige innebär, men egenskaperna kommer inte längre vara förknippade med en viss färgnyans på huden, håret eller ögonen.
Nystartade Blatteförmedlingen ligger redan i framkanten av det nya. De har funderat på hur man gör när HR-chefer som uppskattar att möta andra kulturer på semestern, ändå kan låta ett invandrarklingande namn eller en brytning leda till en avbruten rekryteringsprocess. Från gammaldags håll hörs förslag om att anonymisera, att försöka dölja olikheten och därmed befästa invandrarskapet som en negativ egenskap. Blatteförmedlingen tänker tvärtom - och ser till att med videopresentationer visa att den sökande är mycket mer än bara namnet och brytningen.
Det börjar skapas många goda exempel. De dystra prognosernas tid är förmodligen inte över, men alarmisterna är på väg att få tuff konkurrens av samhällsbyggarna. Enskilda personer, privata företag och organisationer börjar bit för bit få det att fungera. Ekonomen och författaren Kjell A Nordström lär ha uttryckt det ungefär så här:
"I dag ser ett fotbollslag ut som FN:s säkerhetsråd. Det är inte för att fotbollsklubbarna är intresserade av integrationsfrågor, utan för att de vill vinna matchen."
Det är svårt att uttrycka det bättre.
Arkivbild: Niclas Rydberg / Pressens bild
Tove Lifvendahl
Politisk krönikör