Som biståndsminister är jag ansvarig för ett politikområde med en budget på omkring 30 miljarder kronor. Jag måste därför varje dag fråga mig själv: Hur kan det svenska biståndet göra mest nytta? För mig är det avgörande att det svenska utvecklingssamarbetet kännetecknas av kvalitet. Jag och alla andra som arbetar inom utvecklingsområdet har ett dubbelt ansvar: Dels gentemot de enskilda människorna i våra samarbetsländer, dels gentemot våra egna skattebetalare. Vi måste kunna lita på att pengarna används rätt och på ett sätt som förbättrar fattiga och utsatta människors levnadsvillkor.
Det räcker att titta på nyheterna för att inse att behoven i vår omvärld är oändliga. Därför är också de möjliga engagemangen och projekten oändliga. Men även om vi ibland vill tro det, kan vi inte rädda hela världen. Vi varken kan eller ska vara överallt.
Sverige har med all rätt ett gott namn internationellt som en ansvarskännande och kunnig aktör på den internationella utvecklingsarenan - både bland övriga givare och i samarbetsländerna. Det svenska biståndet ligger kvar på en hög nivå. I termer av biståndsvolymer är Sverige ett föregångsland. Just därför har vi också ett politiskt ansvar att utveckla en verkningsfull utvecklingspolitik. Fokus ska alltid vara på vad vi gör, inte för hur mycket pengar vi gör det.
I ett tal vid Utrikespolitiska institutet nyligen sade jag därför att det är hög tid att tala klarspråk om biståndet. Om alla miljarder som kunde ha använts så oerhört mycket bättre. Om att vi alla gånger inte varit 100 procent säkra på att Sverige gör rätt saker i rätt länder. Om den alltför utbredda synen på kvinnorna och männen i utvecklingsländerna som en hjälplös, fattig massa vars enda hopp står till utomstående välgörare. Tiden har också kommit för att tala klarspråk med våra samarbetsländer - om känsliga frågor som bristande respekt för grundläggande demokratiska värderingar, kvinnors rättigheter och korruption.
Den senaste veckan har jag haft förmånen att arbeta intensivt med svåra men centrala samtidsfrågor - om miljökatastrofers effekter på utveckling, om hiv-epidemin och om situationen i Sudan. Det är lätt att känna sorg över världens tillstånd: Miljöflyktingar, aids-drabbade kvinnor och föräldralösa barn i Darfur lever alla i en verklighet långt ifrån den svenska.
Det är en förmån att få leva i ett så fantastiskt land som Sverige. Därför har vi svenskar en moralisk skyldighet att vara engagerade. Men vi har också ett egenintresse att bidra. För idag påverkas vi av globala skeenden på ett sätt som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Miljöförstöring, hiv-epidemin, terrorism, internationell brottslighet - listan kan tyvärr göras lång.
Jag är fullt och fast övertygad om utvecklingssamarbetets potential om pengarna används rätt. Därför vill jag ge exempel på stöd som jag är övertygad om kan göra nytta.
Du som läser detta har med dina skattepengar gjort det möjligt för Sverige att den senaste tiden bidra med 30 miljoner kronor till FN:s miljöprogram, UNEP. Det är pengar som ska användas för att finansiera miljöarbete i samhällen drabbade av väpnad konflikt. Du bidrar till förebyggande insatser för att stoppa spridningen av hiv-viruset. Och du kan vara trygg med att de ytterligare 40 miljoner kronor som vi nu bidrar med till Internationella Rödakorskommitténs akuta humanitära insatser i Sudan, kommer att förbättra levnadsvillkoren för tusentals kvinnor och barn i Darfur. Jag tänker fortsätta berätta för er på vilket sätt dessa bidrag gör nytta och hur jag fortsätter att reformera det svenska biståndet.
Gunilla Carlsson