Under den senaste tiden har många påtalat frånvaron av idédebatt i det politiska samtalet. Efterlysningen är lika relevant som den är taktisk; det finns aktuella exempel på partier som regerat sig trötta och oförmögna. "Förändra er eller dö", sa Reinfeldt till moderaterna 2007. Det är fler som kan skriva under de varningsorden 2011. Om regeringen i allmänhet och det regeringsbärande partiet i synnerhet inte omges av en potent och utmanande idédebatt, blir resultatet ett makttillvänt och anpassligt samhällsklimat.
Här visar borgerligheten upp samma tendens som varit socialdemokraternas barlast under många år; alla allierade med makten blir så tjusade av blotta närheten att de blir försvarsadvokater och inte frimodiga vänner. Rädslan över att inte få vara nära, eller omsorgen om den egna karriären driver undan tankar som kan uppfattas som misshagliga. Och så förtvinar debattklimatet och därmed den nödvändiga införseln av idéer. Alla blir experter på att förvalta och försvara makten.
Hur gör man för att gjuta liv i en idédiskussion?
Ja, för det första krävs insikten om att regeringens företrädare inte själva kan vara den främsta härföraren för den; regeringsmakten har sin logik som förhindrar alltför fria tankar. Men en annan förståelse är lika viktig; regeringens företrädare kan, med kännedom om maktlogiken, uppmuntra eller tillintetgöra omgivningens potentiella idéinsatser, både inom och utanför de egna partierna.
Signalerna från regeringspartiet kunde ha varit bättre. I somras sade moderaterna att de ville överta rollen som "samhällsbärande parti". Det är en retorik som inte bara står i bjärt kontrast mot moderaternas tidigare syn på politikens uppdrag och önskvärda begränsning, utan också signalerar en brist på tilltro till det civila samhällets kraft. Om självbilden är att man som parti ska bära samhället, innebär det i grunden en misstro mot andras förmåga. När moderaterna i höst antar ett nytt idéprogram bör klargöranden i detta avseende göras.
Alliansen måste göra det som socialdemokraterna historiskt varit mästare på; nämligen att i regeringsställning formulera en relevant och tillräckligt vass samhällskritik. Låt oss vara uppriktiga; socialdemokraterna kommer oavsett om Håkan Juholt blir ny partiledare i alla fall inte den närmaste tiden att bjuda upp till någon sådan dans.
Så hur gör man det? Ja, ett sätt är att utgå från tankescenariot där Sverige 2010-2014 styrs av en omvald s-ledd regering som har fört exakt den politik som alliansen har gjort. Så allt annat lika, hur skulle alliansen formulera sin opposition då?