Jag bläddrar igenom recepten som brukar användas runt jul. Dadlar, fikon, russin, saffran, kanel, nejlikor, kardemumma, vaniljstång, mandlar och korinter är ord som gör att jag börjar inbilla mig dofter och smaker som inte finns där.
Helgerna stundar, och vi rustar oss nästan som inför krig. De som ger sig ut i julhandeln till helgen kommer att trängas med många andra, och kanske utan att orka le eller önska nästan goda helger. Mammor och pappor gråter lite här och där av stress och utmattning, och i tidningarna trängs tipslistorna inför den fulländade julen med statistiken över skilsmässofrekvensen som tycks gå upp av att folk för en gångs skull hinner prata med varandra.
Julen brukar också innebära tid för reflektion och sinnesfrid när alla måsten är avklarade. Vi är alltjämt många som släpar oss upp i ottan för att med sprucken stämma hälsa morgonstunden till, för att sedan få gå hem i maklig takt och stanna i soffan med en kopp te resten av dagen, alternativt avnjuta en gammal matiné.
Glädjens budskap är temat för julottebesökare. Men oavsett man är kyrkgångare eller ej, finns mycket att vara glad över. Tyvärr rönte Unicefs rapport för några veckor sedan föga uppmärksamhet - den som redovisade att allt fler barn nu får det bättre i världen. Skälet till det är bland annat satsningar på rent vatten, mediciner mot malaria och utbildningsinsatser. Det enda man kan känna sorg över, är att det inte går tillräckligt fort.
Julen är verkligen ambivalensens tid - eftersom det blir så kännbart och tydligt att vissa har och vissa inte. Men julen är också den goda handlingens tid, eftersom vi hinner tänka efter lite extra. Det är ingen slump att de sociala hjälporganisationerna har sin viktigaste insamlingsmånad i december, och att många hör av sig just då och vill göra en insats som volontär.
Men många plågas också av ett diffust och dåligt samvete som varken leder till handling eller välgörenhet. Det blir mer ett slags sordin på upplevelsen, ett slags "man borde inte köpa så mycket" - samtidigt som man ändå gör som man alltid har gjort.
Tagelskjortan kan man ta på för att få nya perspektiv. Men om den försätter oss i ett passiviserande missmod gör den ingen nytta. Som föreståndaren på ett daghärbärge i Stockholm uttryckte det: "Ha inte dåligt samvete för att du själv har det bra, men sluta aldrig fundera över varför inte alla andra har det lika bra". Det är ett konstruktivt förhållningssätt - och uppfordrande.
Involverad sedan någon vecka i en debatt om konsumtion som fenomen har jag fått höra lite slängigt att "miljön/samhället/världen blir bättre om vi får ner konsumtionen". Det är ett antiintellektuellt resonemang som riskerar att bromsa utvecklingen på områden som verkligen behöver den. Genom att vi utnyttjar vår kraft som konsumenter kan vi driva fram förändringar. Dessutom är det så vi skapar resurser - som bland annat kan användas till att få fram rent vatten, mediciner mot malaria och utbildningsinsatser. Även lite dadlar och kanel som fraktats hit med båt bidrar faktiskt till detta, hur otroligt det än kan verka. Men julen är också undrens tid.
Tove Lifvendahl