Då åtnjöt Sverigedemokraterna inte det stöd som nu visat sig i opinionsmätningarna, utan kämpade hårt med imagen för att bli tagna på allvar.
Fast redan då hade de gjort sig (ö)kända i etablissemanget och medierna genom att efterlysa en "seriös diskussion om invandringens kostnader" och liknande. Det var synd att ingen tog dem på orden och gick dem till mötes i detta, utan i stället använde all kraft åt att stämpla allt som rasistisk konspiration. De bägge största partierna anammade båda strategin att bredda sin egen bädd så mycket att nästan alla skulle få plats, och därmed försöka frånhålla Sverigedemokraterna möjligheten att knipa otrogna väljare. Det gick väl sådär, flera tusen Socialdemokrater i Malmö gick i valet 2002 direkt till Sverigedemokraterna.
Nu verkar historien på väg att upprepa sig. I stället för att dissekera de olika frågeställningar Sverigedemokraternas representanter tar upp, handlar diskussionen i eliten återigen enbart om taktikfrågor. Ska de släppas in i debatten? Ska de få köpa reklam i teve? Vem kan tänka sig att ha dem med i ett regeringsunderlag?
Slöseri med tid, eftersom det flyttar fokus från sak till person. I stället borde seriösa partier och politiker tillstå de höga kostnader invandringen medfört både när det gäller mänskligt lidande (här tänker jag främst på den asylprocess som under många år skapade stora problem) samt de ekonomiska kostnader samhället lidit till följd av att integrationsprocesserna inte fungerat utan i stället hållit människor kvar i ekonomisk och social segregation.
Det kostar när människor far illa. Ge Sverigedemokraterna rätt i det, och för i stället diskussionen vidare. Hur ser de bästa lösningarna ut för att undvika de kostnaderna? I det läget prövas kritikern seriöst, och har man då inget bättre att komma med än att muttra "stäng gränserna" eller "kör ut invandrarna" så lär heller inga större skaror väljare tillströmma. Folk är förnuftigare än så, och kräver mer intellektuell höjd av sina företrädare.
Att det finns partier som tycker det är okej att ställa grupper mot varandra, är heller inget nytt i svensk politik. Mängder av fördomar slungas ständigt mot människor som råkat födas med starka ekonomiska förutsättningar, eller sådana som har funktionshinder, eller människor som är äldre, födda män eller födda kvinnor. Ideligt utdelas gruppidentiteter och ges epitet; de anges vara orättvist privilegierade, eller orättvist förfördelade. I så måtto gör Sverigedemokraterna inget nytt - de fångar upp ett missnöje någonstans och exploaterar det lite för att få röster.
De två unga männen på mötet ställde inga frågor. Jag vet inte om de var medvetna om det faktum att alla förhöll sig till dem, och talade om dem efteråt. Men det är ingen slump att partier med invandringsfrågor på agendan skördar framgångar i många länder runtomkring oss. Invandring och migration som fenomen är mänskligt, historiskt, evolutionärt - inte för att det inte går spårlöst förbi i de samhällen som genomgår det utan för att det tvärtom skapar utveckling genom friktion och konflikter, somliga mer svårlösta än andra. So what om några blir missnöjda och vill diskutera? Missnöje är i alla fall bättre än likgiltighet.
Tove Lifvendahl