Det förefaller pågå en förnyad kampanj mot friskolor runt om i landet. Det argument som används denna gång (sist det begav sig handlade det om konfessionella friskolor) handlar om vinstuttag. Det är självklart att frågan ska diskuteras, så länge det handlar om skattepengar. "Vad får vi för pengarna?" är en fråga som borde ställas mycket oftare.
I skolfallet kan vi konstatera att friskolorna generellt lyckas med konststycket att inom ramen för samma budget som de kommunala både leverera jämngod eller bättre kvalitet, vara mer uppskattade arbetsgivare och därtill göra en ekonomisk vinst vid sidan av de samhälleliga och kvalitetsmässiga vinsterna som hela samhället gör som en effekt av friskolechefernas sätt att leda och driva skolorna.
Men somliga, däribland Marie Granlund som är socialdemokraternas förstanamn i riksdagens utbildningsutskott, vänder sig mot det faktum att de goda resultaten belönas genom vinstutdelning till dem som valt att investera i kvalitetsförbättringen och stått risken. "Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att de resurser vi valt att gemensamt avsätta för våra barns skola i stället går till enskilda aktieägare" skrev Granlund i en interpellation den 28 oktober.
Det är en politiskt principiell inställning man kan hysa respekt för, så länge den tillämpas konsekvent. Frågan är bara om Granlund är beredd att driva sitt resonemang i botten? Är man emot att företag ska kunna göra vinst inom områden som är skattefinansierade torde det rimligen medföra tämligen långtgående följder. Inom ramen för "resurser vi valt att gemensamt avsätta för våra barns skola" kan vi exempelvis också lägga skolböcker och utbildningsmaterial. De produceras idag av vinstdrivande företag med aktieägare som får utdelning.
Skolorna använder också skatteresurser i sin roll som stora inköpare av möbler, armatur, ventilationssystem, målar- och städtjänster och förbrukningsmaterial. Dessa tillhandahålls också av företag som i konkurrens med varandra hela tiden ökar kvaliteten och håller priserna tillbaka. Allt fler skolor, med friskolorna i bräschen, har dessutom hittat goda samarbeten med lokala restauranger för att både få högre kvalitet på maten till en rimlig kostnad. Dessa restauranger är också företag, med krav på avkastning till sina ägare.
Granlunds inställning till skattepengar inom skolan och aktieutdelningar blir i det skenet rätt så radikal. Den ska också ses i skenet av de många privata små och stora entreprenörer inom vården och omsorgen som hennes partikollegor i olika delar av landet har välkomnat i upphandlingsförfaranden. De är ofta privata, vinstdrivande företag som har visat samma resultat som friskolorna - kvalitetsförbättringar, nöjda brukare och medarbetare, bättre hushållande med våra gemensamma resurser.
Inträdet av entreprenörer inom vården, skolan och omsorgen har bevisat en viktig sak - det går att göra saker och ting bättre. Det kan naturligtvis vara provocerande, och medför ofta ett förändringstryck på omgivningen. Men ur ett skattebetalarperspektiv talar allt för att de "resurser vi valt att gemensamt avsätta för våra barns skola" används bättre ju större mångfalden av aktörer är. De enskilda aktieägarna som valt att satsa sina resurser på att erbjuda högre kvalitet i skolan kommer bara att få utdelning om skolan gör ett bra jobb. Kanske är det just den typen av incitament som saknats tidigare?
Tove Lifvendahl
Kommunikationschef på Svenskt Näringsliv