Konvenansen bjuder att man inte svär i kyrkan. I min förra krönika nämnde jag att Al Gores film innehåller graverande faktafel. Det gav upphov till reaktioner i min mailbox som lät förstå att jag betett mig på ett nästan lika opassande sätt som om jag hädat i Herrens hus. Tyvärr var det ingen som var beredd att argumentera i sak mot det som brittisk domstol redan slagit fast - så i stället ifrågasattes mina motiv och min person.
Någon sade sig inte alls förstå poängen, så här kommer den: Min poäng var och är att klimatdebatten under den senaste tiden har haft så emotiva övertoner att den riskerar att bli lika vilseledande som vilken fundamentalistisk strömning som helst.
Den oro och rädsla som många känner inför klimatfrågan går att exploatera. Och så länge dessa instinkter får dominera perspektivet i debatten är chansen liten att vi kommer att göra kloka analyser och fatta förnuftiga beslut. Detta illustrerades med exemplet om isbjörnar, eftersom dessa djurs överlevnad har använts som en av de starka symbolerna för det som hotas. Men fakta visar att isbjörnar inte tycks hotas av klimatförändringarna, utan snarare av människors föresatser att skjuta av den snabbt växande arten.
Låt oss ta ett annat exempel som varit lika sanktifierat som den heliga madonnan, nämligen biobränslen, gärna med prefixet förnyelsebara och allra helst exemplifierat med etanolen. Det är inte särskilt länge sedan den som yttrade någon som helst invändning mot detta energislag fick utstå skoningslösa angrepp som vardande miljöfiende.
Den som ville resonera om effekterna fick höra att "vi har inte tid att vänta!" "Jorden blöder, brinner och går under!" "Den globala uppvärmningen måste stoppas - kosta vad det kosta vill!" Det är sant att jorden brinner. Rätt ymnigt på sina håll. Minns någon den där regnskogen i Amazonas som det bara för tio år sedan arrangerades stora kampanjer för att rädda? Åt skogen med den, rent bokstavligen, för nu bränns den ner, eftersom man på dess grund i stället ska odla majs för att stilla efterfrågan av etanol från den del av världen som befinner sig i klimatpanik.
Som följd har det uppstått hungersnöd. Majsen landar i bränsletanken i stället för på tallriken. En annan efterräkning som uppstått av denna regnskogsskövling är att stora mängder arter i djur- och växtriket utplånas (ja, just de där som vi skickade in pengar för att rädda). En tredje effekt är att utsläppen av koldioxid blir större. Ja - faktiskt. Varför?
Jo, därför att man förstör skogar, våtmarker och gräsområden som inhyser gigantiska mängder koldioxid för att få landområden för att odla grödor som inte klarar av att härbärgera på långa vägar lika mycket. Ekvationen slutar således inte på plussidan för miljön. För att inte tala om de människor som tvingas andas in all ohälsosam rök som uppstår av bränderna.
Kan vi lära något av det här? En slutsats som inte känns särskilt långsökt är att det inte räcker med att räkna den ena kolumnen. Alla åtgärder har mångfacetterade konsekvenser.
För tydlighetens skull: Det här betyder inte att vi ska låta bli att engagera oss för att hitta effektiva, ekonomiska och uthålliga sätt att bruka jorden. Men vårt agerande måste präglas mer av substantiella och metodiska överväganden än som vindflöjlar för emotionella stormbyar. Vi säger oss inte ha tid att vänta.
Men har vi den rätt att låta bli att tänka efter vad våra beslut får för konsekvenser för andra? Kyrkan behöver nog sina kättare. Osvuret är inte alltid bäst.
Tove Lifvendahl