Det offentliga samtalet fastnar ibland i makroläge. När begrepp som arbetskraftsutbud, produktivitetsökning och arbetsmarknadens parter används för att beskriva verkligheten exkluderas den mycket stora del av befolkningen som lever i ett maktmässigt underläge till dem som äger orden.
De med orden befinner sig ofta i slutna kluster och eftersom alla använder samma vokabulär och perspektiv på tillvaron blir det sällan några krockar. Nej, de allvarliga konfrontationerna uppstår när klusterfolket träffar de andra.
I dagarna gav Sofia Appelgren ut sin bok "Wildn Fresh - Min berättelse om salladsbaren". Den är en nutidsdokumentation över kulturkrocken mellan klusterfolket och de klusterfria. Den boken bör läsas, både för att den beskriver en konflikt som hör till allmänbildningen att känna till, men också för att den ger läsaren ett perspektiv som annars sällan kommer till tals.
En stor och uppmärksammad konflikt med full medietäckning - hur upplevs den inifrån? Vad tänker en ung person som vågat ta steget in i företagandet när hon möter en fullfjädrad reptilhjärna i fackföreningsform? Ja, till exempel att det vore på sin plats med vanligt hyfs. Det rekommenderade brevet med kontrakt från Hotell- och restaurangfacket, HRF, dök upp utan synbar anledning. "Nu, i efterhand, så fascinerar detta mig. Tänk så angeläget det var att vi skrev på det där pappret, och ändå bemödade sig ingen om att ta en personlig kontakt från första början."
De förutfattade meningarna var också kännbara. "Ombudsmännen utgick ifrån att alla som inte har kollektivavtal per automatik är dåliga arbetsgivare."
En klustermänniska ser inte på andra som fria, utan som fredlösa. Det finns inte sällan en skoningslös oförståelse inför dem som frivilligt väljer att stå utanför. De förstår inte sitt eget bästa. Det är en inställning som återkommer i olika form när HRF i sina egna rapporter tolkar vad som hänt. "Karl Glimnell / ---/ har pratat med Appelgren men inte lyckats få henne att förstå." Den lätt nedlåtande attityden gentemot Sofia Appelgren löpte som en linje längs hela konflikten. Hon var okunnig, oerfaren och saknade lagmoral, sades det.
HRF vann en pyrrhusseger. För Sofias generation är företagandet en möjlighet att kombinera arbete med självförverkligande. Och för de unga är avtalsfriheten given - de betraktar den inte som en praktisk fråga, utan som en principiell. "Facket hade kanske utåt sett vunnit. Men de kunde aldrig tvinga min personal och mig att skriva under något vi var överens om att vi inte ville ha."
Frontalkrock mellan denna generation och facket illustreras just nu tydligt av de ungas tveksamma inställning till fackligt medlemskap. Ett av skälen kan vara bristen på principer hos facket. "Vi behandlar alla arbetsgivare lika" står det på HRF:s hemsida. "Inga undantag" var budskapet. Vilket visade sig vara ren och skär lögn. För i HRF-kommunikationschefen Daniel Färms brev till Sofia Appelgren den 16 mars i år (efter månader av blockad, påtryckningar och kampanj som ledde fram till Sofias beslut att sälja) fanns helt plötsligt ett erbjudande om särlösning.
"Vårt förslag är att vi gör ett undantag i det här fallet, och tillsammans skriver under en extremt enkel och kort överenskommelse om att ni ska ha motsvarande villkor som i kollektivavtalet. /---/ Det är ett avsteg från "standard procedure", men vi är måna om att få ett så bra avslut som möjligt på detta."
Den som trodde blockaden rörde en för facket viktig princip blev blåst. För klusterfolket är det här självklart. Politik och makt handlar inte om att ha rätt, utan att få som man vill. Principer kan åkallas som argument när det passar. Men pr-katastrofer är starkt förhandlingsmaterial, och då väger principerna lätt.
Tove Lifvendahl är frilansskribent och samhällsdebattör.