Kvinnorna som sitter på stengolvet i ett minimalt hus i den lilla indiska byn och gemensamt planerar för att bygga upp ett litet kapital som ska gå att använda som kassa för enskilda lån till investeringar i företag och utbildning, lyser upp när hans namn nämns. De nickar ivrigt mot mig.
"Yes, he comes here, we know him!"
Mannen som visat vägen till byn nickar instämmande.
"When he comes, he never sits on hotel like many other. He visits, goes everywhere in the villages, all the time."
Besöket i Indien får liv när jag på måndagen får höra berättas om de miljöer jag besökt för bara en vecka sedan. Men han är fåordig om sin egen betydelse. Ändå är sammanhanget en prisceremoni där han utses till "årets förändrare" av magasinet Neo.
När Percy Barnevik fick frågan av ett svenskt rektorspar att satsa lite pengar i ett projekt de drev i den sydöstra delstaten Tamil Nadu sade han ja. Han lärde känna verksamheten närmare och åkte sedan ner efter drygt fem år för att engagera sig ordentligt. Tid, kunskap, energi, pengar och nätverk har tillförts det lilla projektet som i dag börjar snurra runt riktigt stora siffror. 280 000 kvinnor besöker veckovis den typ av självhjälpsgrupp som jag fick träffa.
113 000 små familjeföretag har startats och 550 medelstora företag. Målet är att skapa 1,3 miljoner jobb till år 2011 i den delstat om 62 miljoner invånare som verksamheten bedrivs i. Det är nästan svårt att ta in. Enskilda goda och framgångsrika projekt känner de flesta till och stödjer kanske också sådana regelbundet. Men när målsättningar skisseras om 50 miljoner jobb blir det nästan ofattbart.
Och ändå är det precis det här vi har sökt efter. Hjälp som fungerar. Hjälp till självhjälp som skapar något varaktigt. Hjälp som inte är det nidbildade "fly in-traditional aid" som utvecklingsländerna så väl känner till sedan tidigare.
Men till skillnad från politikerna tror Percy Barnevik inte att den gigantiska planen löser något, utan förordar ett underifrånperspektiv på verksamheten som inte gör sig beroende av vare sig pengar eller styrning, utan fungerar som självständiga och självspelande enheter.
Varför har ingen kommit på det här tidigare? Svaret är att det har någon visst gjort - mängder av biståndsprojekt i liten eller stor skala har lagt byggstenar av kunskap och erfarenhet som gjort det möjligt för organisationen Hand in Hand att nå så långt så fort. Även nobelpristagare har bidragit.
"Mohammed Yunnus som startade mikrofinansiering för 25 år sedan fick mycket välförtjänt Nobels fredspris. Men han fick inte ekonomipriset", konstaterar Barnevik i sin föreläsning. Enbart mikrolån kan nämligen inte skapa varaktig förändring.
"De ses av många som skuldfällor för kvinnorna. De skriver på lånet och mannen super upp pengarna."
Percy Barnevik förordar i stället mikrolån kombinerat med företagsinvesteringar som ger redskap till självförsörjning.
"Då kommer männen inte åt pengarna."
Feelgood-faktorn är hög när han pratar och visar sina beryktade OH-bilder. Vi är alla beredda att följa honom en bit på vägen mot hans gigantiska mål. Men finns det inga opponenter? Jodå.
De består av alla som i dag ekonomiskt tjänar på att bevara systemen som de är. Några av männen som har svårt att acceptera att maktfördelningen planas ut. Och alla de västerländska biståndsarbetare som hellre än att se en mängd småkapitalister i form av småföretagare, vill fortsätta givandets och beroendets väg. Den skapar förvisso välmående samveten i en del av världen, men fortsätter att hålla den andra delen kvar i fattigdom.
Det är tur att det finns pristagare som Neos.
TOVE LIFVENDAHL