Konsekvensperspektivet för en chokladbit sägs vara en minut i munnen och tio år på höften. Den exakta vetenskapen i detta förnumstiga påstående kan säkert diskuteras, men perspektivet att handlingar får konsekvenser förtjänar att lyftas fram.
Med många lärare i bekantskapskretsen får jag mig ofta målande interiörer till livs från skolans värld. Det är inte särskilt upplyftande. En lärare ska snart upp i rättegång eftersom en elev bröt av hennes pekfinger när hon gick emellan i en konflikt. En annan lärare måste återkommande ta en diskussion med sina elever kring vad det innebär att använda tilltalsorden "hora" eller "kuksugare" gentemot klasskompisar och lärare (några sekunders elakhet kan skapa ärr för livet). En tredje lärare möttes häromdagen på ett utvecklingssamtal av barnets förälder med orden "det här får gå fort, jag har bråttom". I ett sådant attityd- och etikettklimat är det inte konstigt att skolans huvuduppgift kommer på undantag.
Kanske borde föräldern tänka att varje minut i ett bra utvecklingssamtal ihop med barnet och läraren innebär många eliminerade år av den otillräcklighet, bristande självförtroende och dåligt fungerande kunskapsintag som ofta drabbar elever som inte fungerar i skolan?
Klass 9A på Johannesskolan i Malmö har blivit en nationell symbol för en samhällsfråga som är av oöverträffad vikt när det handlar om att bygga ett samhälle för framtiden. Debatten kring programmet har inte låtit vänta på sig. Många av kritikerna mot tv-satsningen talar om att dramaturgins inneboende kontraster suddar ut nyanserna som är viktiga. Så kan det nog förvisso lätt bli om storyn ska passa som underhållning, men trots allt är tesen som drivs i programmet provocerande enkel och sann: med tillräckligt bra lärare kan de mest uträknade eleverna växa och få både kunskap och självkänsla.
Den enkla sentensen borde vara lätt att utgå ifrån, och ändå befinner vi oss i ett läge sedan många år tillbaka där många elever varje år lämnar skolan med otillräckliga kunskaper i basämnena. Vår gemensamma engångsinvestering sköts illa, och så länge det är fallet är mångsidig belysning angelägen och motiverad, till och med i tv-format.
Det finns anledning att fundera på vilka chokladbitar vi väljer. Skolan är en engångschans för den enskilde och är också den mest angelägna gemensamma framtidsinvestering ett samhälle kan göra. Den investeringen kan vårdas väl eller illa. Att exempelvis släppa igenom en lärare som inte har tillräckligt bra kunskaper inom sitt område innebär konsekvenser för de elever som sedan ska undervisas.
En uppmärksammad artikelserie som journalisten Macej Zaremba nyligen publicerat i Dagens Nyheter handlar om hur en alltför hårt driven diskrimineringspolitik har lett till att studenter har godkänts vid Lärarhögskolan trots underhaltiga resultat. Rädslan för att bli indragen i rättsprocesser har varit vägledande, inte elevernas behov av kunniga lärare. Det är förhoppningsvis inget utbrett fenomen, men blotta förekomsten av dylika fall är oacceptabel. Varje lärare som utexamineras utan att ha med sig erforderliga kunskaper för att kunna undervisa elever innebär ett svek, inte minst gentemot de barn som inte har de bästa förutsättningarna.
En minut i munnen, tio år på höften. Den lilla minnesregelns bildliga innebörd borde få tjäna som ledstång för såväl föräldrar, lärare och elever.
Tove Lifvendahl