Jag ombads av en stor svensk tidning att ge en prognos kvällen före supertisdagens utgång. Av reaktionen på mina svar insåg jag att jag svarat på ett sätt som var... Hm, låt oss säga, inte helt som det skulle. Jag gissade att McCain och Clinton skulle kamma hem flest röster i omgången - en gissning som inte var särskilt avancerad om man hade följt utvecklingen genom den amerikanska mediebevakningen. Och på frågan om vem jag helst önskade se som president meddelade jag att min preferens var John McCain.
"Jaha...?" Tystnad. "Öh...varför då?" frågade en uppriktigt förvånad röst på telefonen. Jag förklarade att han politiskt verkade vara den kandidat som låg närmast mina egna uppfattningar, och att hans tydliga frihandelssupport var extra viktig eftersom USA:s hållning i handelsfrågor så tydligt får implikationer för resten av världen.
Nu är ju detta inte direkt frågeställningar som har präglat den svenska nyhetsrapporteringen om det amerikanska valet. Få journalister har försökt göra en tydlig uppställning av kandidaternas politiska agenda utan istället fokuserat på de personmässiga egenskaperna. Det beror säkert till stor del på att amerikansk politik är konstituerad på ett annorlunda sätt, och att skillnaderna mellan kandidater är svårare att skilja ut än i många europeiska val - men det är inte omöjligt.
Samtidigt som en stor del av den svenska medieeliten tämligen ofta anklagar det amerikanska samhället för att vara ytligt, håller sig samma personer med ett extremt ytligt förhållningssätt när det gäller presidentvalet. Ska USA för första gången välja en kvinna eller en färgad person till president? Det utgjorde svensk pressbevaknings huvudtema ända fram till nämnda tisdag. Framgången för McCain chockade ingen i USA, men väl den svenska pressen, som nu försöker hitta förklaringar som ligger i allt annat än att han faktiskt skulle kunna vara en bra kandidat.
För herregud - han är ju så gammal - n ä s t a n 7 2 å r! Det framhålls ständigt som något som ligger honom till last. Och det är en man. En vit man. Jojo. I ett nafs fick man bekräftat att amerikanerna är konservativa idioter som inte vet sitt eget bästa - de röstar på en vit, gammal man när det finns en erfaren kvinna och en karismatisk ung svart kandidat som alternativ.
Kanske det jobbiga svaret på gåtan är att svenskarna faktiskt är mer ytliga än amerikanerna? Det är absolut inte ointressant vilken helhet personer utgör - och till den helheten får man också föra ålder, kön, etnicitet och alla andra förekommande sorteringsbegrepp - men det är verkligen att reducera presidentvalet om man vill göra detta till huvudsak. Dessutom är det också att reducera en människa om hon i första hand omnämns utifrån någon av dessa tämligen grova kategorier.
Förresten hör jag väldigt få av dem som argumenterar för att det måste bli Hillary Clinton med huvudargumentet att hon är kvinna, med frenesi argumentera för Margret Thatcher som en förebild. Säkert ett förbiseende. Att Storbritannien har haft en kvinna som premiärminister är inte oviktigt, men vad som verkligen betyder något är det faktum att hon var en tydlig, viljestark, principfast och rakryggad politiker. Min förhoppning är att USA begåvas med en sådan ledare i november.
Tove Lifvendahl