I måndags meddelade Merit Wager att Medborgarnas Flyktingombudsman, MFO, läggs ner. MFO har funnits i fem års tid, och var en utnämning som gjordes av en nybildad kommitté i vilken jag ingick.
Utnämningen förändrade förvisso inte världen i ett slag. Merit Wager hade då redan i sju års tid varit ideellt engagerad och hade en gedigen erfarenhet av att vara ombud åt enskilda asylsökande. Den erfarenheten med allt vad det innebar av vunna insikter, använde hon redan för att försöka påverka makthavare och medier.
Men utnämningen och det efterföljande kommittéarbetet har - med facit i hand - spelat roll. Kommittén, vars ledamöter skiftat en smula över tid, har med sin sammansättning och förankring i olika delar i samhället, kunnat bidra till och förstärka det arbete MFO har uträttat.
Det är svårt att summera resultatet. Hur mäter man nyttan av publicitet om påfunna missförhållanden på en flyktingförläggning? Vad är det totala värdet av att ett antal politiker genom MFO:s försorg kommit ut och fått träffa asylsökande och sett systemet verka i praktiken? Och kan man på något sätt estimera betydelsen av en hjälpande, stark hand för en enskild person eller familj som befinner sig i limbo?
Svaret på frågorna är omöjliga att ge; likväl är det ett ovedersägligt faktum att det gjort skillnad. MFO väljer att lägga ner sin verksamhet på grund av att "det går inte längre att hjälpa asylsökande på ett vettigt sätt när man inte har en aning om vad som gäller, främst praktiskt men delvis också politiskt. Att ge råd och stöd åt asylsökande som behöver det har under det senaste året blivit nästintill omöjligt, till stor del för att Migrationsverkets ledning inte är tydlig, klar och konsekvent."
Oaktat MFO:s vara eller icke vara, är denna iakttagelse i sig ett underbetyg till det asylsystem vi håller oss med som fortfarande bär starka drag av oförutsägbarhet, trots att vi svenskar så ofta slår oss för bröstet såsom varande demokratisk förebild för resten av världen.
Sedan beskedet i måndags förmiddag har en strid ström av beklagande meddelanden inkommit - från asylsökande, från politiker med olika partifärg vid riksdag och departement, tjänstemän vid Migrationsverket, journalister och allmänhet. Det visar något av den roll MFO har spelat.
Merit Wager har respektingivande axlat en obetald men enormt krävande roll under många år. Hennes engagemang kommer inte att försvinna, men på asylområdet behövs nu allra främst ett fungerande ledarskap inom de institutioner som handhar asylfrågorna. Uppgiften är att skapa tilltro hos medborgare och asylsökande till systemet, och det kan bara ske genom en uppstramning av rättsäkerheten, konsekvensen och transparensen.
Men det saknas inte uppgifter för oss andra. Det är nämligen vår medborgarrätt att bry oss om varandra. Och vår medborgerliga skyldighet. Det är en rättighet och en plikt som inte är inskriven i någon lagtext, och som vi inte kan dömas i domstol för att ha underlåtit att göra. Men denna rätt och skyldighet är en del av det kontrakt vi ingår med varandra enbart genom att leva i gemenskap och inte som autonoma öar. Ingen kan göra allt det Merit Wager har gjort - men alla kan göra något.
Tove Lifvendahl
Frilansskribent och samhällsdebattör