För två år sedan samlades partimedlemmarna till partistämma i Gävle. Efter debatterna kunde man meddela omvärlden att man inte såg några problem med reglerna. I år, två år senare på arbetsstämma i Västerås, blev utfallet annorlunda: "Moderaterna erkänner att arbetsrätten är ett problem för unga och utrikes födda". Jaha ni.
I referaten går att läsa att man till slut accepterade en skrivning som säger att regelverket drabbar unga och utrikes födda. Men ansvaret att göra något åt det lämnas till fack och arbetsgivare. "Därefter ställde sig partistämman bakom den svenska modellen".
Om det inte hela vore så utomordentligt allvarligt för individer, företag och samhälle skulle denna fars gott kunna platsa på någon sammetsbehängd privatteaterscen under benämningen samtidsbuskis. Förutom att en hel del människor som satt sin trovärdighet i pant för att tidigare försvara arbetsrätten till fullo nu får acceptera att partimajoriteten trots allt hittat några problem, är det hela djupt intellektuellt ohederligt.
Jag antar att partistämman inte närmare definierade sin egen utsaga. Det hade annars varit mycket intressant. När exakt inträffar den ålder då moderaterna anser att man är så ung att man drabbas av regelverket - och när exakt kan man förvänta sig att det upphör att vara ett problem? Och avser termen utrikes födda även norrmän och britter? Är det skillnad på om man migrerat hit som barn eller vuxen? På vilken grund har man beslutat sig för att ett allmänt regelverk enbart lyckats bli ett problem för två diffusa grupper i samhället?
Är det inte så att om man accepterar sanningen att somliga människor på grund av systemet låses ute på arbetsmarknaden, torde man rimligen erkänna myntets andra sida - de med forskning bevisade inlåsningseffekter som gör att folk vantrivs på jobb de inte vågar tänka på att lämna för att söka nytt (med inte sällan sjukskrivningar som följd)? Och är det ärligt talat så att den typen av dysfunktioner på arbetsmarknaden drabbar hela samhället?
Motivet för cirkusen tycks inte ädlare än det som partistyrelseledamoten Gustaf Douglas varnade för, "vi skulle ta bort oss själva från regeringsmakten". Man får säga att det är att kosta på sig en oerhört cynisk kohandlarmentalitet på bekostnad av de där som efter genomförda moderata voteringar inte ska våga komma och påstå att de har några problem på svensk arbetsmarknad (om de inte kan leda i bevis att de är utrikes födda eller kan definieras som unga).
"Ingen besviken" rapporterades från en lättad M-stämma när allt var överstökat, alla kunde hävda att de vunnit något och finansministern höll presskonferens och försäkrade om att detta lilla intermezzo inte skulle påverka regeringspolitiken. Så skönt att ingen blev besviken. Alla blev så glada, så glada för att Moderaterna numera ser en liten bit av problemen (åtminstone lite mer än för två år sedan). Ursäkta, men är inte det en något låg ribba för ett regeringsbärande parti?
Förvirrande är det. Och rätt var det är så kommer från arbetsmarknadsminister Littorin som allra frejdigast anfört att de svenska turordningsreglerna inte är något bekymmer för någon, en slags halvdefensiv där han försvarar sin skygglappsposition med att väljarna 2006 inte gav regeringen något mandat för att ta i denna fråga. Den självklara inställningen från någon som vill förändra till det bättre vore väl i så fall att söka just det mandatet 2010.
Tove Lifvendahl