Ett drygt år efter regeringsskiftet samlas det största regeringspartiet till partistämma. Det har anledning att känna stolthet. På relativt kort tid har mycket uträttats, och högkonjunkturen har gjort det möjligt att genomföra reformer som bär ett stort mått av moraliskt imperativ och lägga ett antal viktiga stoppbollar mot den förra regeringens arsenal av socialiseringsförslag.
Men det har inte skett utan offer, och den senaste tidens uttalanden från ledande moderater ger vid handen en tämligen brutal brytning med flera tidiga centrala ställningstaganden.
Naturligtvis måste en regering göra ett urval; den kan inte prioritera alla frågor samtidigt. Men att moderaterna i centrala ideologiska frågor istället för att hålla en passiv baslinje väljer att retirera, är obegripligt.
"Sänker vi skatten för dem med högre inkomster kan det leda till att de jobbar mindre" (Riksdag & Departement 11/10), varnar Fredrik Reinfeldt i försvar för att inte röra värnskatten. Man blir nyfiken på om det också gäller partiledaren. De flotta formuleringarna i årets regeringsförklaring, "att enskilda och familjer ska få mer makt över sin egen tillvaro", kanske bara omfattar de som väljer att leva livet som regeringen vill.
Anders Borgs tolkning av de moderata idéerna överraskar också: "Jag tycker inte att människor ska teckna privata försäkringar när det gäller de offentliga trygghetssystemen. Vi har bra sjukförsäkring och bra a-kassa." (Dina Pengar 21/9) Men Borg missar en viktig sak: när skatten är betald bör politikerna inte lägga sig i om resten spenderas på lakritssnören, falukorvar eller tilläggsförsäkringar.
Partisekreteraren Per Schlingmann vill införa särskilda kvinnokvoter på moderaternas listor och "tycker personligen att ett 40-procentsmål är rimligt". Han tillägger att det är "inte alls otänkbart" att införa också ett "mångfaldsmål" på listorna (SvD 6/10) och tycks obekymrad om att han bryter med en grundläggande respekt för individens särart; rätten att få bli betraktad utifrån sin kompletta person, och inte reduceras till representant för sitt kön eller sin etnicitet.
Inom bostadspolitiken har "en positionsförflyttning" gjorts. "Vi har ju tidigare indikerat att marknadshyror kan vara något på sikt. Det har sänt dåliga signaler till medborgarna. /---/ Vi stänger den diskussionen, säger Lars Lindblad i partiledningen." (DN 9/10). Förutom det partidemokratiskt tveksamma i att ledningen väljer att "stänga diskussionen" i medierna två veckor före partistämman, är det i sak olyckligt. Signalen är att det som pågår på bostadsmarknaden är okej. Men det är långt ifrån okej. Få områden har som bostadspolitiken lidit av att drivas mer av prefixet plan än marknad.
Invändningarna är förstås att det är lätt att klaga från åskådarbänk. Man ska inte tro att det är någon barnlek att styra ett land eller att hålla ihop en allians. Men samma argument kan kritikern använda. Att stå upp för sina idéer i opposition kräver inte särskilt mycket. Det är i regeringsställning det spelar roll.
Handlar reträtterna enbart om taktik? I så fall ifrågasätter jag klokheten i den. Maurice Saatchi, tidigare rådgivare till Michael Howard, konstaterade i eftervalsanalysen att ett stort misstag bakom Tory-förlusten i valet 2005 var frånvaron av insikten att "if you dont stand for something, youll fall for anything".
Det enda giltiga argumentet är det som upprepats åtskilliga gånger; de nya moderaterna är inte som de gamla moderaterna. Med det som huvudargument för att överge grundläggande principer ur ett alltjämt gällande idéprogram återstår snart blott en slogan för det nya partiet att göra till sin: "Det ska vara häftigt att betala skatt".
Tove Lifvendahl
Ledamot av moderaternas partistyrelse 2000-2005