Klockan är strax efter fem på eftermiddagen och det är fullt i matsalen en trappa upp på Cirkus i Stockholm. Ensemblen som ska äntra scenen 19.30 verkar inte ha problem med nerverna. Den panerade köttbiten med potatis och sallad intas under lugnt samspråk, lite skämt här och där och så en och annan oskyldig flirt.
Nere i green room är det ännu lugnare. Ett par av skådespelarna spelar kort, någon får sin kostym och peruk arrangerad och några andra sitter djupt försjunkna över sina målarböcker.
Det är den 14 maj och det är nypremiär för föreställningen Elvis på Cirkus i Stockholm. Totalt utgörs ensemblen av 92 personer, inklusive orkester och dansare. Den kallar sig för Glada Hudik Teatern. Verksamhetsledaren Pär Johansson beskriver den som "en kombination av utvecklingsstörda och normalstörda" och tillägger generöst "vilken kategori man vill tillhöra får man avgöra själv".
Det var Pär som 1996 föreslog för resten av personalen på dagcentret i Hudiksvall att man skulle starta en teatergrupp. Efter att i fyra år ha arbetat som habiliteringspersonal och ägnat lejonparten av tiden åt att sysselsätta de utvecklingsstörda med att hugga ved, kände han att det skulle gå att göra så mycket mer.
Reaktionerna på idén om att starta en teater med utvecklingsstörda gick längs skalan skeptisk till negativ. Bara några dagar före premiären fick flera föräldrar kalla fötter och ville avbryta projektet. "Du ställer inte min dotter på scen. De har skrattat åt henne hela hennes liv". Pär bedyrade: "De kommer att skratta med henne, inte åt henne."
Han fick rätt. Och efteråt tackade föräldrarna honom för att han sett till att lyfta fram deras barn på ett sätt som fick andra att se dem med mer än de osäkra och dömande ögon som annars ofta faller på synbart annorlunda människor.
Den där kvällen skrev historia. Av de 400 biljetterna till premiären i Hudiksvall såldes 24. Resterande 376 fick ges bort. 12 år senare kan Pär och parhästen Olle Hillström konstatera att föreställningen på Cirkus hittills sålt ofattbara 72 000 biljetter.
"Varför ska man gömma undan de här människorna?" undrar Pär och beskriver med många exempel vad teatern kan betyda. En person som i vanliga fall är oerhört beroende av att alla rutiner är exakt de samma kan i en skådespelarroll agera flexibelt och spontant. Någon som aldrig känt sig fin får alltid spela vacker. En tredje person har bokstavligen klivit fram ur sitt gömställe och står nu för ett av de starkaste solosångnumren, med en röst som kan röra berg.
Teatern laddar upp. Det klappas och tjoas. Någon är så exalterad att han inte riktigt vet hur han ska kunna bärga sig de få minuter som återstår innan ridån går upp. Andra lämnar målarboken med en irriterad suck över att inte ha hunnit klart innan det är dags att agera inför de drygt 1 600 personerna som sitter i publiken.
Det är magiskt. Efteråt, när de många och långa applåderna har tystnat, är det dags att byta om, sminka av och åka hem och sova. Huvudrollsinnehavaren, han som spelar Elvis och faktiskt är ganska bildlik originalet, går omkring på scenen bland konfettin. Han har inte bytt om än, trivs som fisken i vattnet i brylcrème, skär topp, svarta brallor och skinnpaj. Det tar ett tag innan adrenalinet lägger sig. För den som vill höra har han dock ett klart budskap som han upprepar gång på gång. "Teater - det är det bästa jag vet. Jag ska aldrig sluta."
Tove Lifvendahl