En läsare hörde av sig för att meddela att han inte tyckte att jag hade något intressant alls att säga i min förra krönika (18/9) som han kallade ett "förklätt resebrev".
Den handlade om vilka enorma samhällsekonomiska konsekvenser en enda konsertspelning med en världsartist har - bland annat hur många jobb som skapas genom ändrade konsumtionsmönster. Men syftet var inte alls ett förklätt resebrev, utan ett öppet dito - resor ger ofta de nya perspektiv som behövs för att utmana ingrodda tankemönster.
Hursomhelst, betraktelsen om världsekonomins funktioner tyckte mannen som mejlade (och jag håller i princip med) att man lika gärna kan göra när man går till pizzerian och han gjorde klart att han förväntade sig att jag nästa gång skulle skriva "något om human rights eller så". Det gör jag gärna, inte som kontrast till den förra krönikan, utan som en fristående fortsättning. Kopplingen mellan en växande samhällsekonomi och mänskliga rättigheter låter sig nämligen göras.
Till att börja med kan man faktiskt anlägga ett större perspektiv på bara det faktum att det i dag finns pizzerior att gå till i Sverige. Jag minns när den första etablerade sig i det lilla hälsingska samhälle där jag växte upp. Det var en del av globaliseringen - och vad som har hänt när människor har rört på sig är inte bara att deras matvanor har följt med. Demokrati och ekonomisk frihet är en sådan urkraft som land efter land har anammat och som i sin tur har medfört enorma framsteg för inte minst mänskliga rättigheter.
Nobelpristagaren och ekonomen Amartya Sen har konstaterat att en svältkatastrof aldrig har ägt rum i en demokrati. Däremot har kommuniststater som Kina, Sovjetunionen och Nordkorea drabbats hårt av detta. Varför?
För att en demokrati har en friare press som kan medvetandegöra allmänheten om hur det förhåller sig, och för att folket har makt att avsätta makthavare.
Det finns också starka samband som säger att ju högre grad av ekonomisk frihet, desto mindre korruption, tillväxt, levnadsstandard och medellivslängd. I det nummer av The Economist som kom ut i skiftet september-oktober gjordes ett flertal artiklar om de två koreanska länderna. De har sedan vapenstilleståndet 1953 gått mycket skilda vägar - hårddraget skulle man kunna benämna dem kommunism och kapitalism.
Resultatet är övertydligt. Mätningar från OECD, IMF och FN visar att Nordkoreas BNP per capita ligger på drygt 1000 US-dollar per person, Sydkoreas strax under 20 000. Nordkoreas handel uppgår till cirka fem miljarder US-dollar, Sydkoreas en bra bit över 700. Skillnaderna märks även på andra sätt. Den förväntade livslängden uppgår i nord till 67 år, i syd 78. Medellängden hos männen lär skilja nästan sex centimeter. Och allt detta har emanerat ur 55 års skilda politiska och ekonomiska system. Amnestys hemsida erbjuder mer information om vad detta har fått för implikationer på olika mänskliga rättigheter.
Madonna har ännu inte spelat i Seoul, vad jag vet, men hennes album säljer i stor omfattning i Sydkorea. Där finns flera framgångsrika kvinnliga artister, däribland 36-åriga skådespelerskan och sångerskan Uhm Jung-hwa som fått omnämnandet Koreas Madonna. Det är ännu inte möjligt att vare sig köpa musik av eller uppträda som Madonna i nord. I morgon reser jag till Sydkorea för en studieresa som bland annat inkluderar besök i den demilitariserade zonen mellan länderna. Fler resebrev lär följa.
TOVE LIFVENDAHL