"Tomb stones at factory prices". Det smutsgula jätteplakatet i Sydafrika förevigas på bild av mig, med öppen mun och uppspärrade ögon. Tänker att döden inte alls har en lika, hm, påtaglig närvaro i den svenska tillvaron som vad denna marknadsföring medför. Tror jag, ja. Väl hemma i Sverige kommer jag något år senare att se exakt samma formulering i en annons: "Gravstenar till fabrikspriser".
Det har hållit mig ockuperad i tanken många gånger sedan dess. Kan man använda ord som utförsäljning, lågpris och fyndparti när det handlar om ting som rör döden? Svaret kom häromdagen, när nyhetsrapporteringen diskuterade det faktum att prisbilden synes orimligt hög för tjänster som omgärdar bortgång och begravning.
Det faktum att livets stora skeenden passerar förbi gör människor obenägna att ägna sig åt kommers och köpslående, vilket somliga drar nytta av. (Har hört en och annan diskussion på tjejfester, som handlat om vad det egentligen är som skiljer en vanlig håruppsättning från en bruduppsättning, eftersom den senare kostar uppemot 300 procent mer.)
Nu har jag börjat se lågprisnasarna och fyndknallarna som verkliga hjältar i tillvaron, eftersom de vågar påminna oss om att alla på samma sätt som de behöver mat eller en säng, någon gång kommer att behöva en urna eller kista, och kanske en gravsten om man vill.
Därtill ställer de frågan till oss varför dessa symboliskt och emotionellt laddade föremål skulle förekomma under en prisbild som är omotiverat hög? Den som vill kan betala en förmögenhet för den sista färden, men andra borde kunna köpa gravsten utan dyra mellanhänder.
Friheten att avgöra vilka ting som ska dela vår tillvaro genom livet ställer oss onekligen inför oväntade val. Valmöjligheterna gör det svårare, därför att vi får ett personligt ansvar för de beslut vi fattar samt de konsekvenser som följer av dem. I tider när många tjänar mycket pengar på att tala i stränga ordalag om företagens samhällsansvar blir det extra viktigt att som konsument ha orken att göra ordentliga konsekvensanalyser.
Om jag till exempel väljer att köpa en lokalt tillverkad leksaksbil före en asiatisk importerad, kanske jag bidrar till svensk tillväxt och lägre transportkostnader. Å andra sidan, väljer jag den asiatiska kanske jag direkt bidrar till att en familj kan höja sin levnadsstandard så pass att ett barn kan ges möjlighet att studera vidare. Vem kan enkelt säga vilket val som är det moraliskt mest riktiga?
Fick dock häromdagen en lapp i brevlådan med ett erbjudande som mitt personliga konsumentansvar påbjuder att jag avstår från att nappa på. Ett företag erbjöd mig att teckna en försäkring mot fortkörningsböter. Det framstår förvisso som att företaget gjort en helt korrekt målgruppsanalys när det vänder sig till mig eftersom jag får erkänna att det hänt att foten ibland blivit tyngre än den bör.
Jag skulle kunna argumentera för skilda straffskalor beroende på om fortkörningen sker på tvåfilig motorväg eller i tätort, men bortsett från detta är jag starkt övertygad om att fartgränserna är nödvändiga och välmotiverade. Man behöver inte ha varit med om en hastighetsrelaterad trafikolycka för att inse det.
En försäkring som gör det lättare att ta straffet för att ha utsatt sig själv för högre risk vore en sak. Men en försäkring som sänker trösklarna för att utsätta andra för högre fara är helt enkelt inte etiskt försvarbar.
Realisation på den egna begravningen, visst, men inte på andras.
Tove Lifvendahl
Kommunikationschef på Svenskt Näringsliv
tove@lifvendahl.com