"Om ni öppnar julklappen och det står made in China - då har ni inte gjort mycket för att säkra jobben i Sverige". Så uttryckte sig statsminister Fredrik Reinfeldt häromdagen. Det är ett uttalande som är lika dumt som farligt. Nu skedde det förvisso i ett sammanhang som handlade om effekterna av fiskal stimulans och inte i en intervju om den generella inställningen till handel - men ordvalet är likväl olyckligt.
För det första är det inte sant. En mycket betydande del av svenska företagsframgångar är starkt beroende av att vi kan outsourca delar av produktionen till exempelvis Kina. En Ericsson-mobil, ett par H&M-strumpor eller en IKEA-matta under granen är förmodligen tillverkade i Kina, men stimulerar ändå svensk produktion och svenska jobb - eftersom utveckling, forskning, försäljning och huvudkontorsfunktion finns här.
Så är det för allt fler produkter världen över. Att något är "made in China" är inget hot utan tvärtom en förutsättning för att utveckla affärer på hemmaplan. En studie utförd vid University of California visade att av de 299 US-dollar en Apple iPod säljs för i USA, går 160 till amerikanska företag som designar, transporterar och återförsäljer. Endast fyra dollar förblir i Kina hos dem som tillhandahåller komponenterna.
För det andra skulle konsekvenserna av statsministerns uttalande - om man tog det på allvar och drog det i sin förlängning - innebära att svenska skattebetalare skulle behöva betala mycket mer för en produkt än vad som är nödvändigt. På de områden där handeln mellan länder har fungerat går det genomgående att se kostnadsminskningar kombinerat med kvalitetshöjningar på produkt efter produkt - bordsknivar, dammsugare, byxor... Skulle vi betala priset för att tillverka allt själva inom landets gränser, skulle färre ha råd med den nivå av kläder, vitvaror och husgeråd i hemmet som i dag anses vara minimistandard.
För det tredje riskerar sådana obetänksamma uttryckssätt att undergräva förståelsen av handelns betydelse för det svenska välståndet. Handelssektorns andel av BNP talar för sig själv. Vår välfärd skulle inte vara något att tala om utan export och import. Det kan också vara bra att hålla i minnet att år 2006 fanns det 1 268 svenska koncerner med dotterbolag i utlandet, och under 2007 hade vi 11 944 utlandsägda företag i Sverige som sammanlagt hade 612 326 anställda i Sverige. Det motsvarade 24 procent av sysselsättningen i det svenska näringslivet.
Globaliseringens effekter har alltid lockat fram skyddsinstinkter hos vissa. Det är lätt att hemfalla till hemmaromantik i tider av oro eller stark förändring, och vi befinner oss onekligen i ett svårt läge. Men det är vidgade perspektiv som krävs, inte skygglappar. ROT-avdraget var välkommet och välmotiverat, och öppnar förhoppningsvis upp för mer av tjänstekonsumtion (en sektor med enorm potential) - men det utgör allena ingen mirakelmedicin.
Så ta statsministerns senaste uttalande med en nypa salt. Man kan utan att ha dåligt samvete lägga klappar under granen som är tillverkade utomlands, liksom njuta av det på julbordet som inte ursprungligen kommer från Sverige. Riset i gröten kommer förmodligen från Kina, russinen från USA, saffranet från Iran, kardemummakärnorna från Nepal och kanelstängerna från Indien. Skulle vi enbart hålla oss med en svensk produktion av detta skulle det förmodligen bara vara lyxkonsumenterna som hade råd, och dessutom skulle vi alla vara fattigare. Till och med den lilla australiensiska mandeln i gröten skapar jobb i Sverige.
Tove Lifvendahl