En olycklig barndom måste preskriberas någon gång, lyder ett uttryck. Så är det nog, även om det är fullt begripligt att det kan ta tid och kraft i anspråk att bearbeta svåra upplevelser. "Ett nationellt trauma", är ett annat uttryck som förekommer i svensk inrikesdebatt från tid till annan. Uttrycket anspelar på låsningarna i den svenska energipolitiken som har präglat Sverige i flera decenniers tid.
Kanske är den här frågan ett uttryck för politik när den är som sämst. Den demokratiska politikens välsignelse och tillika förbannelse är ju att den måste förhålla sig till folkviljan, vilket ofta gör det lockande att följa i stället för att leda; att vända kappan efter vinden. Och energipolitiken har varit föremål för så många olika vindilar att den tappat kompassriktningen.
Parallellt med den politiska låsningen har emellertid utvecklingen i realiteten fortsatt. Det så kallade tankeförbudet mot forskning på kärnkraft har inte förhindrat att idoga och nyfikna forskare inom hägnet av den akademiska miljön kunnat utveckla teknik för att utnyttja kärnkraftens potential. Kunskapen finns, bland annat när det gäller att använda kärnavfallet till att utvinna ny energi.
Vi skulle redan i dag kunna förbränna lejonparten av avfallet genom en förbättrad återvinning med de befintliga reaktorerna och med en satsning på tillbyggnad av så kallade bridreaktorer skulle man kunna nå ett läge där slutförvaringen endast gällde små kvantiteter radioaktivt material, som i stället för dagens hundratusen år skulle behöva lagras i blott några hundra. Konkurrensfördelen mot andra energislag skulle onekligen bli än mer tydlig än vad den redan är när det gäller effekt och miljöpåverkan.
Vad stoppar oss från att utveckla denna del av samhället som är livsnödvändig för oss? Well, som man säger på nysvenska, det är här själva traumaeffekten kommer in. Energifrågan har varit svensk politiks rosa elefant i vardagsrummet - alla är medvetna om den men ingen vågar tala om den på riktigt.
För yngre generationer som ännu inte börjat sin dåtidsräkning i decennier, är för- och efterspelet till folkomröstningen om kärnkraft 1980 lika avlägsen som det faktum att John Lennon sköts till döds samma år och filmen Kramer vs Kramer vann en Oscar för bästa film. Och kanske är det också lika självklart att de yngre inte har behov av terapi i frågan - för dem är jämförelserna mellan olika energislags för- och nackdelar en mer rationell och mindre emotionell fråga - och därmed finns också i de opinionsmätningar som görs en positiv och möjlighetsinriktad inställning till såväl bevarande som utbyggnad.
Apropå det där med att bearbeta barndomsupplevelser, hörde jag något i stil med att "när man har fyllt trettio får man sluta älta barndomen". Det är ett något vårdslöst synsätt - många människor har inte uppnått livsmognad nog att börja bearbeta svårigheter förrän efter trettio. Med vettig terapi och vilja går det dock att åstadkomma underverk, och kanske är det så vi ska betrakta den rörelse som nu sker på energipolitikens område.
Det har måhända varit tidernas dyraste terapiprocess (som alla fått varit med och betala i termer av bland annat uteblivna investeringar och jobb) men nästan exakt på trettioårsdagen efter omröstningen tycks Sverige äntligen moget nog att preskribera sitt trauma och gå vidare.
Tove Lifvendahl
Kommunikationschef på Svenskt Näringsliv