Vi är många som pendlar in till Stockholm. Varje morgon och varje kväll får vi höra Centralstationens utrop när vi går längs perrongen på väg till tåget. De har samma regelbundenhet som ett muslimskt böneutrop, men budskapen är nedslående.
"Se upp för ficktjuvar", ekar det längs perrongerna. "Lämna inget bagage obevakat". "Låt ingen okänd hjälpa dig på tåget". Så beklämmande. Låt ingen okänd hjälpa dig på tåget.
Själv har jag både hjälpt och hjälpts på tåget med otympligt bagage. De där små stunderna av hjälpsamhet - reciprok eller ensidig - kan faktiskt göra en hel dag. Man blir glad av värmen och omtanken, stärkt av samhällets civila hörnstenar som gör att vi ger ett handtag om det behövs.
En annan hjärtevärmare är kylskåpet i Skärså fiskeläge utanför Söderhamn.
Längs den lilla fina gatan med fiskestugor står ett kylskåp fullt med nyrökt fisk. "Tag själv - Lägg pengar i skålen". Det gör man så gärna, och leendet får man på köpet med den underbart doftande siken, liksom den oundvikliga konversationen som följer; "Tänk, att det ändå finns sådant här" och "Det är fantastiskt", säger man.
Nyckelordet är tillit. En oundgänglig grundsten i ett humanistiskt samhälle. Utan tillit, inga växande människor eller samhällen. Tilliten är skör, och kan snabbt förbrukas.
För fyra år sedan besökte jag Zimbabwe. Det var deprimerande. På grund av landets politiska vanstyre hade tilliten vittrat bort, bit för bit. De olika stadierna av förfall märktes både i stadsbilden och på landsvägen.
Jag överdriver inte när jag säger att det också syntes i människors ögon. Om man har förlorat det man äger, och utsikterna till en förbättring av situationen saknas, är steget till en desperat handling kortare.
En central förutsättning för tilliten är fungerande institutioner. Om rättsväsende och officiella beslutsfora kan utföra sitt uppdrag utan korruption eller väsentliga problem, kan medborgarna känna sig trygga. Jämfört med Zimbabwe är Sverige naturligtvis en oerhört stabil demokrati.
Men även våra institutioner behöver vara starka för att vi ska kunna känna oss trygga.
I tisdags hade Polisförbundet konferens på Münchenbryggeriet i Stockholm. Framtidens brottslighet stod på agendan. Men redan nutidens brottslighet skulle behöva stävjas bättre.
Jag kanske har en överdriven tro på Konstapel Blå. Men jag tror att vi påverkas av om vi ser uniformerade poliser röra sig mer i befolkningen, och om en större del av brotten blev uppklarade. Det skulle ha två viktiga effekter - för det första att det skulle verka avskräckande på dem som ligger i riskzonen för att begå brott, och för det andra att det skulle få fler medborgare att känna sig trygga.
Rudy Giuliani, borgmästaren i New York, blev omdiskuterad för sin satsning på nolltolerans mot alla brott. Hans filosofi var att små brott kan leda till större. Det är förmodligen sant. De små brotten eroderar förtroendet i samhället och bereder därigenom väg för större.
Tillit behöver emellertid inte innebära naivitet.
Det finns dessvärre människor som plockar plånböcker och rycker väskor. Men skyddet mot detta kan utformas olika.
Jag vill fortsätta betrakta en hjälpande hand vid tåget med tacksamhet, och inte som tillhörande en potentiell tjuv. Utropen riskerar skada mer än göra nytta. Men gärna ett par konstaplar på perrongen, tack.
Tove Lifvendahl
Kommunikationschef på Svenskt Näringsliv
tove@lifvendahl.com