Hittills har jag bara skrålat för mig själv och på kalas. Det var när jag ägnade mer intresse åt själva snapsvisorna än snapsen i sig, kräftorna OCH mitt bordssällskap som jag insåg att jag måste sjunga mer. I en kör. Få saker gör mig så glad som att ta ton, högt och ljudligt.
Men jag är tillräckligt musikalisk för att höra om jag sjunger falskt, det är då en kör är så fantastiskt. Känner du att du inte fixar en ton så gör det inte så mycket, för många andra sätter den så helhetsintrycket blir bra ändå.
På Stadsfesten i Linköping fick man på Correns tältområde testa "Klipp & Kör" med Eva Bergenhem. Precis alla är välkomna till den här kören. Jag blev fast direkt.
Jag läser på nätet att Sverige leder i körsång. Ingenstans i världen ska folk sjunga i kör i så stor utsträckning som här. Siffran 700 000 nämns.
Kanske är det den optimala hobbyn för en svensk. Vi är ju lite blyga och lite frusna och lite ängsliga för att sticka ut. Vad kan väl då vara mer värmande och livgivande än att sjunga i kör?
Flera vetenskapliga studier visar att körsång har en positiv effekt på hälsan. Att sjunga sätter fart på lyckohormonet endorfinerna och det är en mäktig känsla att vara en liten del av en stor skara som ger hals och sjunger av hjärtats lust.
Detta gäller uppenbarligen inte katter. Sören tycks inte få en enda lyckohormon frigiven i sin håriga kropp när jag ger hals.
Han trycker ned öronen mot huvudet och tar med jagad blick skydd under soffan när jag stämmer i med:
"Vänta inte med att sjunga tills du blir gammal, för i så fall kan det hända sig att du dör innan du sjungit en enda trall."
Jag anar att Sören här tänker att det är just min trall som blir HANS död.
Det är väl konstigtatt det ska ta en sådan sabla tid att komma till skott i bland. Men nu är jag igång, så håll i hatten alla som kommer i min väg. Jag sjunger högt som attan!
Till dig Sören säger jag bara: Om du slutar placera åkersorksinälvor på hallmattan så drar jag ner volymen när du är inne.
Do we have a deal?