Världen vinglar fram som en berusad cyklist. Tre stora obalanser mellan klotets ekonomier vållar ständigt nya risker för avåkning. Men också nya skäl för länder att skärpa sig.
Den första, fula, obalansen var i fokus på G20-mötet. En rad länder, med Kina i spetsen, håller sina växelkurser låga och pumpar statliga pengar in i investeringar. Andra, som USA lånar allt mer och importerar svällande högar av prylar som Kina producerar. Obalansen skapar risk för fler lånebubblor i USA, och en investeringsbubbla i Kina.
Ändå är det osannolikt att detta leder till ett stort handelskrig. Alla vet att kostnaden av fler handelshinder är gigantiska för alla inblandade länder. Mer sannolikt är en långsam uppvärdering av yuanen mot dollarn, och därmed fortsatt obalans och risk för bubblor under en lång tid.
Den andra obalansen, den onda, diskuteras sällan. Under globaliseringen, när många länder öppnades för internationell handel, ökade investeringsmöjligheterna dramatiskt. Det ledde förstås till att mer investeras i olika tigerekonomier och mindre i de rika länderna. Jag hade också förväntat mig att världen som helhet skulle investera mera, men investeringarna har avtagit något.
Detta syns även i att allt högre företagsvinster allt oftare delas ut i stället för att investeras. Uppenbarligen har många företag svårt att hitta tillräckligt med lönsamma investeringstillfällen. Pengarna riskerar att allt mer slussas in i olika spekulationsobjekt.
Denna, onda obalans, orsakar således för svag tillväxt och för många bubblor. I Sverige finns en påtaglig risk för en ny bostadsbubbla. Lösningen borde bli mer reformer som gör riktiga investeringar mer lönsamma, men som ökar kostnaden för att låna. Sänkt kapitalinkomstskatt skulle till exempel både förmå fler att investera, men också göra lån något mindre förmånliga genom att minska avdragseffekten.
Den tredje, goda, obalansen består i att många utvecklingsländer äntligen växer snabbt. De utgör redan hälften av världsekonomin. Till råga på allt är det företrädesvis de länder som genomfört många tillväxtreformer som växer bäst. De som har öppnat sina marknader, avreglerat arbetsmarknader och monopolen och sänkt skatter belönas. Det gäller även rika länder. De som har reformerat som Australien, Kanada, och i viss mån Sverige, och samtidigt varit kloka nog att undvika en bostadsbubbla, har klarat sig utmärkt genom finanskrisen.
Om denna goda obalans blir en lärdom för de länder som har misskött sig så kan världen komma stärkt ur stormen. Det gånga seklets erfarenhet ger faktiskt skäl till optimismen. Trots åtskilliga depressioner, världskrig och epidemier ökade människors välstånd mer än någonsin tidigare. Mitt emellan alla katastrofer lärde sig allt fler att anamma demokrati, friare marknader, konkurrens, valfrihet därför att de såg hur det lyfte levnadsstandarden hos andra.