Sedan årsskiftet består EU av 27 länder med sammanlagt nästan en halv miljard människor. De talar en mängd olika språk varav 23 är EU:s officiella och används av deras politiska representanter i Europaparlamentet och ministerrådet.
Den som lyssnar på en debatt i Europaparlamentet får göra det med hörlurar på. Varje ledamot gör nämligen sitt inlägg på sitt eget språk, vilket gör att allting simultantolkas. Likadant är det på rådsmötena då ministrarna oftast väljer att tala sitt eget språk.
Rumänska och bulgariska blev officiella språk vid årsskiftet och efter träget fotarbete från Irland har också iriskan precis fått samma status, något som fått katalaner och basker att morra och kräva samma rättigheter för sina språk.
Det finns förstås en djupt demokratisk tanke med alla språken, nämligen att alla länder ska vara lika mycket värda och att politiker ska kunna representera sina medborgare på just sitt språk.
För en politiker är ju talet det viktigaste redskapet. Kan man inte göra sig förstådd blir det komplicerat att argumentera och förhandla. Dessutom är det viktigt att medborgarna kan följa debatterna och få del av beslutsunderlag på sitt språk.
Tolkarna är ofta skickliga och det går att ha en livlig debatt i en aktuell fråga på svenska, portugisiska, tyska, franska et cetera. Efter ett tag vänjer man sig vid den lite monotona översättningen i öronen. Ibland blir det komiska missförstånd - som när en spansk tolk blandade ihop filosofen Karl Popper med barnbokshjälten Harry Potter.
Avsaknaden av ett gemensamt språk hindrar dock att vi får en gemensam debattarena i Europa. Spontaniteten stryps och de direkta snabba ordväxlingarna försvåras. Tolkbristen är stor och kostnaderna för alla språk ökar. Med 23 språk och 506 möjliga kombinationer är det också nödvändigt att tolka via ett tredje språk ibland, något som ytterligare försenar översättningarna. Tidsfristerna för översättningarna blir orimliga och i slutändan blir det ändå på engelska och franska som man förhandlar.
I samband med utvidgningen 2004 antog kommissionen en policy som gick ut på att begränsa översättningen av vissa dokument till bara tre språk. Detta är främst för att hålla nere kostnaderna, en policy som den svenska regeringen stödjer. Det ställer dock till med problem för till exempel den svenska riksdagen som nu skall ta en mer aktiv roll för att granska EU:s så kallade vit- och grönböcker (policydokument före lagförslag) och lämna yttranden till regeringen inför vidare behandling.
Det är svårt att ta till sig komplicerad materia på ett annat språk.
Frågan om språken är politisk känslig och ingen vågar riktigt ta i den.
Men går det verkligen att behålla systemet med så många språk? Allt fler ministrar gör numera sina inlägg på engelska och det finns en växande trend även i Europaparlamentet.
I framtiden kommer det att bli naturligt att allt mer av debatter och samtal förs på engelska. Men motståndet är stort, inte bara från den fransktalande världen.
EU har precis fått en ny kommissionär med ansvar för EU:s språkliga mångfald. Inget land vill naturligtvis ge upp sitt språk men trenden är tydlig. Risken är att politikerna blir omsprungna av en ny globaliserad, engelsktalande IT-generation
I väntan på det går det säkert att effektivisera tolkningen, prioritera översättningen av lagstiftning och viktiga policydokument samt för oss politiker att satsa på språkutbildning.
Cecilia Malmström
EU-minister