BUTARE, RWANDA. April kan vara en tröstlös månad i Rwanda.
Malariamyggorna, de ihållande regnen, leran som man inte kan undvika att dra med sig in i husen. Det är också den månad när Rwanda minns folkmordet, när leran färgades av blod och dikena fylldes av döda kroppar.
Det har gått sexton år. För fem år sedan började den omfattande processen att pröva de som misstänktes för brott under folkmordet.
Särskilt för ändamålet återinförde regeringen landets traditionella bydomstolar - Gacaca. Det sågs som en nödvändighet eftersom fängelserna svämmade över av misstänkta brottslingar och vanliga domstolar inte hann med att pröva deras fall.
Ett par gånger i månaden under fem år har hela kvarter eller byar förväntats närvara för att lyssna till anklagelser och vittnesmål.
Skolor och arbetsplatser har hållits stängda de dagarna.
Över en miljon misstänkta har nu dömts i 12 103 bydomstolar. De flesta av dessa har avslutat sitt arbete och bara ett hundratal fall återstår att pröva.
Rwandas regering vill se Gacaca som en försoningsprocess. Ett kollektivt upprättande av sanningen om folkmordet, som innebär upprättelse, erkännanden och förlåtelse.
Men man kan tyvärr ifrågasätta om Gacaca har gett Rwanda försoning.
Visst har erkännanden och förlåtelse förekommit. Nog finns det offer som anser sig ha fått rättvisa. Men andra är upprivna eller besvikna efter Gacacaprocessen - och det gäller både hutuer och tutsier.
Många folkmordsoffer har mötts av arrogans och förnekanden från personer som de vet har dödat deras anhöriga. Andra har plågats av att behöva återuppleva det förflutna inför hela byn. Och givetvis kan ingen rättegång bringa de döda tillbaka i livet.
De som har framfört åsikter om rättegångarna har ibland arresterats på plats och ställe, misstänkta för att försvara "folkmordsideologin" - ett brott enligt Rwandas konstitution. Vissa menar att det har skrämt folk till foglighet snarare än ärlighet.
De anklagade anser sig inte alltid ha fått rättvisa domar. I vissa fall har hela bostadsområden kollektivt fått sig ålagda att betala för skadegörelse som drabbade fastigheter ägda av tutsier. Skulden utkrävs även av personer som var barn under folkmordet, genom att den är knuten till fastigheten - även om den tidigare ägaren hunnit dö.
Ett problem som drabbar båda sidor är att de dömda ofta är familjer som lever i extrem fattigdom. De kommer knappast att kunna betala och offren får då ingen ersättning. Skuldbördan kan uppgå till många årslöner för en arbetare och de som kräver pengarna är ibland välbeställda familjer.
Situationen bäddar för det Rwanda minst av allt behöver - nya spänningar mellan hutuer och tutsier.