Jugoslaviens sönderfall på 90-talet var en extremt blodig historia. Men hur mycket brydde vi oss? En som inte brydde sig om de främst serbiska folkmorden var Sveriges dåvarande statsminister Carl Bildt. Istället för att kraftfullt fördöma de vidriga händelserna mumlade han något svårhörbart om konflikter som gick så långt tillbaka i tiden att vi inte kunde förstå dem. Det var bisarrt. Ingen människa skulle komma på idén att ursäkta svenska mordorgier mot danskarna med Stockholms eller Linköpings blodbad.
Nu är utrikesminister Carl Bildt lika tystlåten om det som händer i Ungern. Det har ännu inte gått så långt som till blodbad, men de stämningar som piskas upp gör det redan livsfarligt att vara jude eller rom i Ungern.
Carl Bildt träffade den ungerska regeringen för bara ett par månader sedan. Men av allt att döma hade han inget budskap till dem om att Ungern med sina grundlagsändringar som inskränker yttrandefriheten och domstolarnas oberoende gör sig omöjlig som medlem av EU - en union som ställer tydliga krav på demokrati för varje ny medlem, men har svårt att hantera när en medlem sedan avviker från grundläggande demokratiska krav.
Det otäcka med det som nu händer i Ungern är att regeringen har ett starkt folkligt stöd för sin politik. Till höger om regeringen med dess enligt europeiska normer högerextrema politik finns en opposition med öppet rasistisk agitation och våldsförhärligande.
Min vän Jussi Anthal, legendarisk londonkorrespondent för Expressen, hade i slutet av 1940-talet tvingats fly undan det kommunistiska väldet i Ungern. Han var ledare för det socialdemokratiska ungdomsförbundet och stod högt på kommunisternas svarta lista. Man skulle kunna tro att han längtade efter den tid då ungrarna skulle få tillbaka sin frihet och kommunisterna tvingas bort från makten.
Men så var det inte. Jussi hade växt upp i ett Ungern där en fascistisk regim styrde. Han hade under andra världskrigets sista månader befunnit sig på ständig flykt i Budapest undan de beväpnade pilkorsarnas härjningar. Ungern som demokrati var för honom bara en kort parentes innan kommunisterna med stöd från Sovjetunionen grep makten.
Jussi vågade aldrig tro att demokratin skulle kunna få fäste i Ungern. Därtill var de extrema nationalistiska och fascistiska stämningarna hos befolkningen alldeles för starka, menade han. Jag vägrade i det längsta att tro att han hade rätt. Efter årtionden av kommunistiskt förtryck måste väl ungrarna inse att ett liv i frihet och demokrati var något som var värt att slåss för och att slå vakt om.
Men nu ser det tvärtom ut som om Jussis mest pessimistiska förutsägelser ska besannas. Drygt 20 år efter att kommunisterna störtats från makten är istället ett förtryck på väg från höger - och med medborgarnas fulla gillande.
Men utvecklingen kan och måste brytas. EU är ett förbund för fred och för demokrati. Vi har alla en skyldighet att öppet kämpa mot det demokratiska förfallet i Ungern och vi måste förmå våra regeringar att använda alla medel för att tvinga in landet på en kurs där mänskliga rättigheter återigen är garanterade.
Vad förstår Fredrik Reinfeldt av denna plikt? Och vad gör han för att också Carl Bildt ska begripa?
Ernst.klein@telia.com