Nu har det hänt igen. En oskyldig människa har blivit mördad medan tiotals vanliga medborgare tittat på. Och gjort absolut ingenting. När Anna Lindhs mördare lyckades smita från mordplatsen 2003 utan att någon av massor människor som hade samlats kring henne ens försökte stoppa honom skrev jag en krönika och efterlyste en diskussion om när "vi, vanligt folk" bör och ska blanda oss i saker som händer framför våra ögon. Någon diskussion i samhället blev det dock aldrig. Inte ens med sådana som förre statsministern Ingvar Carlsson, författarinnan Maria Küchen och poeten Bob Hansson, som besökte Linköping i november 2003, gick det riktigt att diskutera den saken. De tre var gästförfattare på Bokens dag, anordnad av bland annat Corren, och jag träffade dem på en sen middag.
Hela landet var på den tiden fortfarande i chocktillstånd efter Anna Lindhs död och det pratades mycket om det. De tre kända författarna var mycket trevliga samtalsparter med många olika intressanta åsikter. När jag tog upp stockholmarnas agerande i samband med mordet på NK hade de tre samma uppfattning. Mordet på utrikesministern gick fort, ingen fattade någonting, mördaren hade kniv och var farlig, vilket innebar att man skulle riskera eget liv bara för att stoppa honom. För sådant krävs stort mod och man kan diskutera nyttan av ett ingripande eftersom mordet redan hänt. Människornas reaktion var naturlig och inte mycket att diskutera. Man själv skulle nog reagera på samma sätt. Så var det med detta.
Förra veckan misshandlades Marcus Gabrielsen till döds i centrala Stockholm som just då var fullt av människor. Tre unga onyktra killar sparkade Marcus även efter att han föll på marken. Ett 20-tal personer samlades runt om dem och tittade på, medan många andra gick förbi. Efter att missandeln pågått ett tag kom en vakt från närliggande McDonalds och avbröt misshandeln. Marcus avled senare på Karolinska sjukhuset.
I den här dödsmisshandeln gick ingenting fort. Alla hann uppfatta vad som hände, de unga killarna hade inga vapen och om de hade stoppats i tid skulle Marcus nog ha överlevt. Men de tittande valde att inte göra något. All heder åt vakten, men han kom för sent. I måndags skrev Marcus föräldrar ett öppet brev till ansvariga politiker och bad dem att öppna ögonen och stoppa vansinnesvåld genom att bland annat satsa mer på barn och ungdomar som behöver hjälp -- i ett tidigt skede. Deras sorg var ändlös, men de ville ändå kämpa för en bättre värld. I samma tidning i en artikel bredvid föräldrarnas öppna brev uppmanade en journalist också politiker att göra sitt bästa för att göra samhället tryggare. Det var naturligtvis ett jättebra initiativ. Men, kan ett samhälle göras tryggare och bättre enbart med politiska insatser?
Ett stort öppet brev till alla landets medborgare som skulle uppmanas till mer civilkurage skulle också vara på sin plats. I det här landet vet de allra flesta vad som är rätt och vad som är fel. Att mörda en människa är fel. Att göra rätt för sig är rätt. Men man gör inte rätt för sig genom att titta på en dödsmisshandel och göra ingenting trots att faran för eget liv inte existerar. Det ska sägas tydligt och klart av så många som möjligt. Och om detta bör också pratas så ofta som möjligt. Då hinner man kanske ändra någonting i samhället innan nästa offer står på tur.