Jag tror att många tränare och idrottsledare känner igen sig. En del har nyss ställt undan hockeyrören och de svettiga knäskydden. Nu nalkas sommarsäsongen och annan utrustning ska fram ur förrådsgömmorna. På fotbollsplanen väntar träningssugna knattar som redan fått årets första skrapsår på knäna. På en annan plan joggar ungar som vill friidrotta.
För så ser det ut. Landet över, alla dessa vanliga dagar som smyger förbi nästan utan att man hinner märka dem.
Och så är det dags för match eller tävling. Småttingar ska förmås att inte bara sila gruset mellan fingrarna utan också ibland sparka bollen i någorlunda rätt riktning. Koncentrationen övas. Laganda ska tränas, liksom förmågan att hantera förluster - och framgångar.
Några enstaka av alla dessa sportande barn går vidare till en elitkarriär. De allra flesta gör det inte. Barnaårens idrottande blir i stället en god grund för ett vuxenliv med sunt motionerande. Men även för oss som aldrig nådde några särskilda idrottsliga framgångar finns varma minnen kvar av småkyliga vårkvällar med dribbling runt koner och inkastträning.
Idrottslivet är den del av folkrörelse-Sverige som alltjämt står starkt. Riksidrottsförbundet räknar in cirka 3 miljoner medlemmar. Jämför det med partiernas tynande medlemstal. Mer än hälften av alla ungdomar i åldern 13-20 år tränar eller tävlar i en idrottsförening.
Det finns dock orosmoln. För en vanlig idrottsförening är medlemsavgifterna, kommunala bidrag och pengar från egna arrangemang de viktigaste inkomstkällorna. Men till dessa intäkter kommer pengar som styrs från Svenska Spel via Riksidrottsförbundet. Och för dessa medel är framtiden mer oviss. För det svenska spelmonopolet rimmar illa med EG-rätten.
Spelutredningen från 2008 försökte hitta en modell som skulle bevara statens intäkter men ändå vara förenlig med EG-rätten. Men sedan har inte mycket hänt. Som frihetligt sinnad har jag svårt att försvara spelmonopolet - det är märkligt att staten ska tjäna pengar på människors spänningssökande och spelbegär. Men jag förstår idrotts-Sveriges oro inför den framtida finansieringen.
Ungefär 700 000 personer är engagerade som tränare och lagledare. Den helt övervägande delen av dem arbetar ideellt, men stödet från Riksidrottsförbundet är viktigt inte minst för spetssatsningar som ger förebilder och därmed säkrar återväxten av nya idrottare.
Många av alla dessa tränare och lagledare är pappor och mammor som vid sidan om jobb, hushåll och trädgårdsarbete tar sig tid att erbjuda inte bara de egna barnen utan alla barn som vill spännande fritidsaktiviteter. Om det inte vore för ert engagemang skulle vi inte ha någon barnidrott att tala om i Sverige. Oavsett om vi har ett spelmonopol eller ej.