Utmarsch för fred?

Linköping2005-12-10 00:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För några år sedan hade tanken att Israel ensidigt skulle dra sig tillbaka från de ockuperade områdena på Västbanken tett sig helt orimlig för de flesta israeler. Många ansåg i och för sig att ockupationen borde upphöra, men betraktade det som självklart att detta kunde ske först efter en fredsuppgörelse.

Tre saker har ändrat den bilden, förstår jag efter en vecka av intensiva samtal med forskare och andra experter i Israel.

Den ena är att Arafat sade nej till Bill Clintons fredsplan och istället satte igång en ny våg av uppror med självmordsterrorn som sitt främsta vapen.

Den andra är att säkerhetsbarriären (muren, stängslet) trots att den bara byggts till en tredjedel av sin planerade sträckning varit anmärkningsvärt effektiv när det gällt att stoppa terroristerna. Detta gäller trots denna veckas delvis misslyckade självmordsattentat i Netanya.

Den tredje är den ensidiga reträtten från Gaza, ett område som Israel i eget intresse bort göra sig av med för länge sedan.

Det palestinska nejet till den amerikanska fredsplanen förde Ariel Sharon till makten. Hans främsta uppgift blev att stoppa terrorismen och återta israelisk kontroll över de ockuperade områdena. Efter att ha brottats med dessa uppgifter i snart fem år tycks han ha kommit till slutsatsen att den senare uppgiften är omöjlig och att Israel bara kan slippa terroristattacker genom att fullständigt avskärma sig från alla dagliga förbindelser med palestinierna.

Tidigare har Sharon varit en av de ivrigaste förespråkarna för att Israel borde hålla fast vid åtminstone den allra största delen av Västbanken, både av historiska skäl och av säkerhetsskäl. Han har aldrig trott på möjligheterna av en hållbar fredsuppgörelse med palestinierna.

Jag träffade häromdagen arkitekten bakom säkerhetsbarriären (en mur är den bara kring Jerusalem och på ett par andra ställen. 97 procent av barriären är ett elektroniskt stängsel som obönhörligt avslöjar alla som försöker ta sig över det). Eival Gilady var påtagligt stolt över hur han lyckats omvända högermannen Sharon till vad som från början var ett utpräglat vänsterprojekt. Gilady underströk också hur han lyckats få in huvuddelen av de israeliska bosättningarna trots att man bara tagit i anspråk sju procent av marken på östsidan av den s k gröna linjen.

Gilady ansåg för sin del att alla övriga bosättningar måste bort. Så långt har Sharon ännu inte gått, men Giladys åsikt delades av de flesta jag samtalat med.

Detta innebär att bosättningar med 60 000 oftast militanta israeler måste bort. Det blir en långt svårare uppgift än uttåget ur Gaza. Det är i förhoppning att han ska genomföra en sådan politik som många israeler i mittfältet eller till och med på vänsterkanten kommer att rösta på Sharon i valet i mars nästa år.

Säkerhetsbarrirären sträckning är långtifrån invändningsfri, även om den bara utgör en provisorisk gräns. Men utrymningen av den allra största delen av Västbanken borde lösa många av de knutar som hindrat fredsprocessen från att lyckas. Den nya israeliska politiken tvingar dessutom palestinierna att koncentrera sig på sina egna problem. Också det bör öka chanserna att långsiktigt uppnå en verklig fred.

Krönika

Ernst Klein

Politisk krönikör

Läs mer om