Jag tar gärna varje tillfälle i akt att fira händelser och företeelser i tillvaron. Det är en sorts livsnjutning. Men den 6 juni upphöjd till helgdag? Vad är det jag ska fira? Att jag är svensk?
Enligt statistiken är jag inte ens det. Eftersom mamma och pappa var födda i ett annat land räknas jag som invandrare. Att jag såg dagens ljus i Sverige har alltså ingen statistisk betydelse i det här sammanhanget. Men för många är den sortens indelning viktig, inte minst på nationaldagen.
Jag är ganska säker på att de allra flesta varken vet hur eller vad de ska fira. Men nu har ju riksdagen bestämt att 6 juni ska vara helgdag därför att Gustav Vasa blev kung den 6 juni 1523 och för att den svenska författningen från 1809 antogs den 6 juni. Och eftersom den svenska nationalkaraktären sägs vara lydnad och följsamhet mot dem som bestämmer, är det väl bara att leva upp till den.
Men frågan är hur? Ska vi äta Sverigebakelser? Vifta med svenska flaggor? Jaga rätt på den hembygdsdräkt de flesta av oss saknar i garderoben?
Svenskar är inga norrmän. Norrmän tar på sig de vackraste folkdräkter, de spelar i sina musikkårer, de flaggviftar och tågar i led med högburet huvud. Det är ingen liten sak de firar och gläds åt. De marscherar för den frihet de en gång erövrat. Befrielse från svensk överhet och från tysk ockupation, även om slutet på det tyska tyranniet i Norge inte är den formella anledningen till 17 maj- firandet.
Den sortens nationalism, som springer ur en gemensam historia av förtryck, växer fram underifrån och blir till en naturlig fest. Men här i Sverige har rödmålningen av 6 juni i almanackan inte precis föregåtts av någon folklig resning för en nationalhelg. Så om man nu inte kan frammana någon större entusiasm för vare sig Gustav Vasa eller grundlagen -- vad ska man då fira? Att vi slapp tyskarna för att vi lät deras tåg rulla genom Sverige till våra norska grannar?
På riksdagens hemsida kan man läsa att 90 kommuner i Sverige ska ordna välkomstceremonier den 6 juni för sina nya medborgare. Våra nya svenskar, våra invandrare, som det brukar heta. Detta possessiva pronomen ska förstås uttrycka välmening och omslutning. Men mig ger det rysningar, eftersom det är så överbeskyddande på gränsen till nedlåtande.
Jag vill inte vara någons invandrare. En välkomstceremoni på nationaldagen för dem som egentligen inte ingår i själva 6 juni-kittet kan motverka sitt eget syfte och vara särskiljande. Det blir ännu tydligare vilka som är innanför och vilka som sitter i väntrummet med en nummerlapp som kanske aldrig ropas upp.
De flesta av oss låter nog måndagen passera som vilken ledig dag som helst. Men det finns ett gäng som har väldigt klart för sig vad 6 juni innebär för dem. Säkert putsar skinnskallarna och nynazisterna kängorna och förbereder slagorden som kräver Sverige åt svenskarna.
I kampen om vilka som ska erövra den blågula flaggan, de goda nationalisterna eller de onda, är det lätt att de som bryr sig mest segrar.