På nyårsafton satt jag framför Noels nödtorftigt hopsnickrade skjul och drack hans egenodlade kaffe. Förra årets orkan hade raserat Noels hus.
I bästa fall tilldelar staten honom byggmaterial till ett nytt hus om något år. Fram till dess får han bo utan väggar med sina barn, föräldrar, syskon, deras barn samt åtskilliga höns och griskultingar.
Liksom de andra bönderna runt omkring plöjer Noel sina två hektar med oxspann som han har till låns av staten.
Staten äger visserligen storjordbruk där det finns traktorer. Där förvaltas åttio procent av marken. Ändå produceras där mindre livsmedel än vad Noel och andra småbönder med medeltida metoder skördar på den kvarstående femtedelen av åkrarna. Kubaner tvingas importera två tredjedelar av sin mat.
För attingen ska behöva svälta har staten delat ut ransoneringshäften som berättigar alla invånare att hämta ut en mager mängd ris, bönor, och and-ra basvaror till ett lågt pris. Men det räcker inte långt.
Det är föga tröst för dem att det kryllar av läkare på Kuba. Dessa kan nämligen knappt skriva ut några mediciner. Import av mediciner är hårt ransonerat.
Turister gillar Kuba, en vi kubaner gillar inte att bo här förklarar en bonde för oss. Trettiotusen människor om året lämnar Kuba. Befolkningen krymper.
Vad kanvi lära av Kuba? Även i Sverige finns det uppifrån bestämda priser, knapphet och ransonering. Inte för livsmedel, men väl på arbetsmarknaden.
Den har påfallande likheter med marknaden för livsmedel på Kuba. Priset är konstlat, bestämd von oben av arbetsmarknadens parter snarare än överenskommet av enskilda anställda och arbetsgivare.
En skog av regler, krav och kontroller möter den som skapar ett jobb. Föga förvånande skapas för få jobb i Sverige, liksom för lite bönor på Kuba. Staten kompenserar med aktivitetsgaranti och a-kassa på den svenska arbetsmarknaden, och med ransoneringshäftet på den kubanska livsmedelsmarknaden.
Så långt inget nytt. Intressant är däremot att kubaner har en arbetsmarknad som fungerar mer som livsmedelsmarknaden gör i Sverige.
Priset, det vill säga lönen, innehåller ofta en bonusdel. Inga arbetsmarknadsparter bestämmer löner över huvudet på människor och arbets- givare.
Det finns ingen a-kassa, inget LAS och arbetsmiljöinspektörer förefaller inte överdrivet petimetriga. Följden är att arbetslösheten är försumbar, bara någon procent.
Livsmedelsransoneringen på Kuba sägs vara till för de fattiga. Retoriken är nästan ordagrant den som används i Sverige för att försvara stela löneavtal, arbetsmarknadsreglering och högre a-kassa.
Noel har sedan länge genomskådat bluffen. När hans familj är hungrig är det a la izquierda, den svarta marknaden, som levererar maten på bordet.