Först kom statsministern Reinfeldts sommartal. Väldigt fina ord om att Sverige ska vara en humanitär stormakt och att vi ska öppna våra hjärtan i en ond tid. Ännu ett led i vår statsministers principfasta avståndstagande från främlingsfientlighet. Jag vet inte någon annan samtida europeisk högerledare som visat samma integritet.
Samtidigt valde han i sitt tal att säga saker som ”Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas utrymme för det”, och ställde därmed välfärden mot flyktingarna på ett sätt som fick Jimmie Åkesson att rulla med ögonen av upphetsning. Trots att det så klart är struntprat. Om vi behöver göra radikala förändringar i pengapolitiken är det ju inte för att Migrationsverket kräver några extra miljarder i en statsbudget som rymmer hur mycket som helst och till exempel kan hysta i väg 30 miljarder till Nuon utan att det kräver indragna löften och öronmärkta "Nuon-skatter".
Läget blev inte direkt tydligare i onsdags eftermiddag, när finansminister Borg och utrikesminister Bildt kallade till en presskonferens för att ”prata om läget i världen”. Först berättade Bildt att det är ruskiga tider – krig i Irak, Syrien, Sydsudan och oroligt värre i Ukraina. Och det har han ju rätt i. Sen berättade Borg att det gör att vi måste vara beredda på ökade kostnader. Men inte så pass att det påverkar vare sig skattetryck eller annat de närmaste åren. Jaha, nähä, okej.
Så vad är nu detta? Obegripligt, men journalisten i mig säger ju att man inte kan vara nog cynisk tre veckor innan ett val. Självklart är detta något slags valtaktik. Men i så fall – är det höjden av smarthet eller höjden av desperation vi beskådar? Historien visar att sittande regeringar tjänar på yttre hot. När Anders Borg för fyra år sedan pekade på Grekland och hojtade "vill ni verkligen ha Lars Ohly som finansminister?" var det en opinionsvindvändare som tog skruv. Men anser man då att risken för att SD får vatten på sin "bort med invandringen så löser vi allt annat"-kvarn är värd att ta?
Men vad vet egentligen jag? Kanske har Reinfeldt, Borg och Bildt satt sig ner, sett varandra i ögonen och sagt: ”Okej, nu skiter vi i taktisk bullshit. Vill folk snacka pengar så berättar vi precis vad det kostar, varken mer eller mindre, men förklarar också att det är självklart att Sverige ska ta sitt ansvar i en rutten jävla värld. Dels för att det är det enda anständiga, dels för att det är vad 94 procent av riksdagsledamöterna kommit överens om för längesen, dels för att det faktiskt långsiktigt gynnar Sverige på så många sätt. Gör det att vi vinner valet är det toppen. Gör det inte att vi vinner valet har vi i alla fall satt ordentlig press på de rödgröna att fortsätta ta ansvar i en fråga som är viktigare än nästan allting annat.”
Kanske var det så det var. Jag hoppas det.
Men för tydlighetens skull vill jag ändå påpeka: om man tycker att flyktingpolitiken är den viktigaste frågan i valet bör man vara medveten om att Sverigedemokraterna är det parti som har allra minst inflytande över svensk migrationspolitik. Och till synes kommer fortsätta att ha det.