När jag var färsk journalist i början av 80-talet och fick en stund över stack jag ner på torget.
Den som inte var räddhågsen av sig kunde lätt komma i slang med människor och minglade man omkring någon timme fick man ofta något nyhets- eller reportageuppslag.
Som kvällsreporter brukade jag dra till en fritidsgård och hänga en stund, lyssna, slänga lite käft och förhoppningsvis snappa upp vad som engagerade för stunden.
I dag finns det knappt några fritidsgårdar kvar och torgen, ja inte känns de som några sjudande mötesplatser direkt. Så var är människor nu? På nätet förstås. Och väldigt, väldigt många är på Facebook, 500 miljoner närmare bestämt.
Av dem är nära fyra miljoner svenskar. Snart halva befolkningen. Siffran är hisnande. Facebook är det snabbast växande sociala nätverket - och allt detta på bara sju år. Där måste en journalist vara, tycker jag.
Facebook är ett gigantiskt torg i cyberspace. Du skapar din egen profil/hemsida, sedan finns det lika många användningssätt som användare.
Här är några: hålla kontakt med nära och kära, lägga upp foton/filmer/länkar, träffa nya människor, engagera sig i grupper där man träffar likasinnade, opinionsbildning, förströelse, proteströrelser, skvaller ... Du kan delta i seriösa diskussioner eller bara prata strunt. Välj själv. Men Facebook är en självklar plats för den som vill pejla vad det pratas om.
Den tjuriga muttrar: "Opersonligt. Jag umgås hellre med människor i verkliga livet än via en dator." Men det argumentet kan ju användas om gammal hederlig brevskrivning också . . . Det ena utesluter inte det andra. Själv är jag en social typ som hellre hänger på Facebook än framför tv:n. Jag träffar inte färre människor i verkliga livet nu än förr. Men via Facebook har jag fått såväl "okända" tonåringar som pensionärer som nya vänner och därmed en inblick i vad som berör dem.
Gamla bekantskaper och nya. Tips och idéer. Möjligheter och faror. Dumheter och klokskap.
Precis som på den gamla marknadsplatsen.