En sen kväll cyklar jag hem efter att träffat tiggarna som sover under en bro vid Stångån. Himlen blir plötsligt stjärnklar, och när jag tittar upp får jag en bild som jag inte kan släppa.
Där sitter Vår herre och blickar ner från sin himmel, ner på ett långsträckt land vars invånare han bestämt sig för att pröva. Hen har strött ut några fattiga människor från Rumänien och Bulgarien över landet, för att se vad som händer.
Den allsmäktige ser det bleka ljuset och den iskalla asfalten framför hundratals köpcentra som inte går att skilja från varandra.
– Att sitta där tio timmar en decemberdag. Förnedringen. Kylan. Skramlet från kundvagnar med kassa hjul. Det kallar jag lidande, muttrar Gud.
Vår herre ser alla människor som ömmar för tiggarna, pratar med dem, skänker varma kläder och engagerar sig för att de ska få det bättre i Sverige och i sina hemländer.
– Bra! Det är mina takter, utropar hen och dunkar handflatan i skrivbordet så att det himmelska kaffet stänker över påvliga bullor och ojusterade protokoll från kyrkofullmäktige.
– De har fattat att den där jobbiga känslan de får när de möter fattiga medmänniskor på gatan är ett litet lidande jämfört med det tiggarna måste utstå. De kan hantera det egna obehaget utan att förvandla det till misstankar och ilska mot tiggarna. Utmärkt!
Och Vår herre ser alla människor som går förbi tiggarna utan att bry sig om dem.
– Jaja, så är det. Alla kan inte engagera sig i allting. Många har sina egna bördor att bära. Det vet ju jag, bättre än någon annan, säger hen och kliar sig fundersamt i nacken.
Men Gud får också syn på något annat: Människor som sprider lögner om tiggarna, som utmålar dem som bedragare och kriminella. Människor som piskar upp hat och säger att det är dags att ta till våld.
– Jaha, så är det dags igen! Det här har jag sett hända, gång på gång, sedan gamla testamentets dagar, gormar hen och kallar med onödigt skarp röst in några av sina överjordiska rådgivare.
– Hur i fridens namn kan det komma sig att människor som vuxit upp i det tryggaste och mest välmående landet i världen bär på ett så primitivt hat. Aldrig i världshistorien har människor haft så stora möjligheter att göra något bra med sina liv, och så sitter de bara och hatar på det där… vad heter det…internet!
– Varför funkar ingenting när vi försöker styra upp människornas liv på Jorden, och deras eviga rädsla och misstänksamhet mot varandra! Nu har några gått till attack mot tiggarna. De tänder eld på deras läger!
Och rådgivarna skruvar oroligt på sig och skjuter fram en närsynt ärkeängel från byrån för mänskligt beteende som harklar sig och svarar:
– Ja, det är svårt att förstå. Det verkar som om vissa människor aldrig lär sig av historien. Och de har inte lärt sig hantera allt det nya på internet med förstånd, vi har faktiskt svårt att hänga med själva, men det verkar som all eftertänksamhet och medmänsklighet försvinner när de kommunicerar där.
– Jaja, säger Vår herre som nu lugnat ner sig en smula. Kanske är det inte så illa ändå. De flesta människor är trots allt rätt vettiga, och hatarna är som vanligt inte så många som de själva tror.
Johan Sievers är reporter på Corren och skriver krönikor varannan fredag. Han nås på 013-280234 eller johan.sievers@corren.se