Var segern en olycka för Israel?

Sexdagarskriget som ledde till Israels ockupation av Västbanken, Gaza, Golanbergen och Sinai var alldeles onödigt. Om Israel hade avstått från att reagera på hotet från sina arabiska grannar kunde man idag ha levat i fred och trygghet.

Linköping2007-06-08 00:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Sexdagarskriget som ledde till Israels ockupation av Västbanken, Gaza, Golanbergen och Sinai var alldeles onödigt. Om Israel hade avstått från att reagera på hotet från sina arabiska grannar kunde man idag ha levat i fred och trygghet.

Detta är den mest extrema versionen av en kritik som låtsas vara Israel-vänlig. Enligt den har alla problem i Mellanöstern sin rot i israelisk maktpolitik. Dessvärre är den grundfalsk.

Det är sant att Israel 1967, i dagarna för jämnt 40 år sedan, slog till mot Egypten och Syrien innan dessa stater hade förverkligat sina hotelser om att utplåna den judiska staten. Kanske hade de inte alls tänkt förverkliga sitt hot just då.

Men det är också sant att hösten 1973 angrep Syrien och Egypten ett totalt oförberett Israel och lyckades trots ett mycket sämre strategiskt utgångsläge än sex år tidigare nästan uppnå sitt syfte att göra slut på den judiska staten.

Så den skräck befolkningen i Israel kände under våren och försommaren 1967 för att de stod inför en ny omgång av Förintelsen var verkligen inte obefogad. Ett krig var ofrånkomligt. Genom att välja tidpunkt lyckades Israel vinna en förkrossande seger på bara sex dagar.

Några planer på att föra kriget till Västbanken som ockuperades av Jordanien hade inte den israeliska regeringen och militärledningen. Men Jordaniens kung Hussein lät lura sig av falska egyptiska segerbulletiner och vågade inte annat än att sluta upp i den arabiska fronten mot Israel.

Därmed kom han, den mest fredsinriktade av de arabiska härskarna, att medverka till att skapa det svåraste hindret mot en fredlig lösning av konflikten.

Hade Hussein vågat sluta fred efter sitt svåra nederlag hade Israel säkert varit berett att överlämna Västbanken i hans händer. Men bara veckorna efter att kriget var över samlades arabstaternas härskare i Sudans huvudstad Khartoum och slog fast att man aldrig skulle förhandla med Israel, aldrig sluta fred och aldrig erkänna den judiska staten.

Och Hussein var för svag. Han vågade inte ens göra upp efter att Egypten under Anwar Sadat 1979 slöt fred med Israel och återfick Sinai.

1979 hade den palestinska befrielserörelsen PLO blivit en maktfaktor. Det var den inte så länge arabiska härskare hade makten över Västbanken och Gaza. Och PLO hade ett krav som var oförenligt med en fredsuppgörelse. PLO krävde att de 700 000 som flydde i det israeliska självständighetskriget 1948 tillsammans med barn och barnbarn skulle få återvända till de hus de flytt ifrån. Och PLO ställde sig i spetsen för den arabiska så kallade Vägrarfronten som kategoriskt avvisade den egyptiska fredsuppgörelsen.

Därmed sade man också nej till den plan för palestinskt självstyre som ingick i fredsavtalet och som enligt de flesta bedömare ofrånkomligt skulle ha lett till en palestinsk stat om den hade förverkligats.

Det kom att dröja ytterligare mer än ett årtionde innan PLO ens kunde förmå sig att acceptera Israels existens. Och fortfarande 40 år efter sexdagarskriget bygger den palestinska islamistiska Hamas-rörelsen sin ideologi på en absolut vägran att godta att Israel får finnas. Och försöken att förvandla Oslo-avtalet till en fredsuppgörelse föll på att Arafat inte kunde uppge kravet på flyktingarnas återvändande.

Läs mer om