Under några veckor sitter jag på Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing och ägnar mig åt Arvid Horn och hans tid. Våren var sen även här, jag körde snöplog med sommardäck genom Tyskland och norra Frankrike, men den senaste tiden har den bjudit på 15-20 grader och sol, tussilago och påskliljor. Hit kom Carl Larsson, Strindberg och andra nordiska sekelskifteskonstnärer, och jag förstår dem. Landskapet är vilsamt; kungens bokskogar runt Fontainebleau väntar på att spricka ut.
Mot det står mitt tidiga 1700-tal i skarp kontrast. För några dagar sedan tog jag livet av Karl XII, men eländet var inte över för den skull. Ryssarna härjade de svenska kusterna, uppifrån och ned, för att få den svenska statsledningen att begripa att spelet var över. De baltiska provinserna var räddningslöst förlorade. Det var bara att sluta fred.
En av de mest hjärtskärande berättelserna är från Östergötland. När ryssarna närmade sig spred de tsarens kungörelse om förskoning och nåd för dem som gav sig under honom. Nästan ingenstans utefter kusten hade den svenska militären förmått hejda härjarna. Nu lystrade invånarna på Vikbolandet och i Kuddby socken i sin förtvivlan till de ryska löftena.
Under ledning av bonden Sven Bengtsson i Tomta infann sig några ombud för bönderna på den ryska flottan. De undfägnades rikligen och skrev under en överenskommelse. Allmogen svor tsaren tro och huldhet, medan denne i gengäld lovade skona dem från brand och plundring. Tsar Peter hade plötsligt fått en liten besittning på andra sidan Östersjön.
Ryssarna satte i land bondeombuden. De gav sig ut bland grannarna och samlade en mängd underskrifter på överenskommelsen. Sedan gav de tecken till de ryska galärerna genom lakan som de hissade på stranden. Men just då man skulle bekräfta förbindelsen anlände det svenska rytteriet, ryssarna seglade bort, och bönderna greps på bar gärning.
Vid rättegången dömdes nio ledare att mista livet och många till mindre straff. Ulrika Eleonora lindrade dock domarna; Sven i Tomta halshöggs och steglades, men de andra kom undan med gatlopp, fängelse och böter.
I den traditionella historieskrivningen är Sven i Tomta en skurk och förrädare. Med några hundra års perspektiv är det inte lika lätt att sätta sig på sina höga hästar. Vad ska en driftig man göra, när alla skyddsnät trasas samman, när familjens och grannarnas liv och egendom står på spel? Sven försökte etablera en ny trygghet för bygden, när den gamla tycktes upplöst och sönderslagen. Kanske räddade han några liv och ett par gårdar, även om det kostade honom hans eget.
Med Sverige en smula på håll är det frestande att vandra fram och tillbaka, mellan nuet och 1700-talet. Jag är fortfarande kvar i stormarna vid årsskiftet. Det tog lång tid för elen att komma tillbaka; skogen ligger fortfarande som plockepinn på vårt skifte. Den svenska staten är långt starkare än den var efter kulknappen vid Fredriks-hald; men fortfarande kan den oväntade påfrestningen väcka många frågor om hur den fungerar. Det är viktigt att de blir ställda, och att vi tar vara på slutsatserna.