Nyss hemkommen från OS och skidskyttet gäller det att återgå till den grå vardagen. Tiden närmar sig för att avlägga min rapport om mottagandet av asylsökande ensamkommande barn. Det har varit en spännande uppgift där ett genomgående drag varit den kommunala viljan att ställa upp. Ett hyggligt antal nya platser har jag och min expert Nima Poushin lyckats skaka fram. Naturligtvis kommer vi också att presentera förslag för att förbättra systemet som i mångt och mycket bygger på våra erfarenheter från den östgötska myllan.
Remarque skrev en gång en bok "På västfronten intet nytt". Vad gäller landshövding i Östergötland har denna slogan varit tillämplig en längre tid. Lite kymigt känns det att frågan inte är avgjord. Det kan inte vara lätt för Magnus Holgersson att residera på Linköpings Slott och inte veta när en ny hövding är på plats. Och lite blir väl signalen att det inte är så viktigt att länet har en landshövding!
I min ungdom fascinerades jag av hur teknik och samhällsutveckling kunde förenas i framåtskridande. Stat och näringsliv drev utvecklingsprojekt med det offentliga som kvalificerad upphandlare och kravställare. I dag talas det bara om att köpa redan färdigutvecklade produkter. Borta är tanken att staten som beställare faktiskt är med och utvecklar. Under sista halvåret har en debatt blossat upp runt försvarsmaktens brister i detta hänseende. Namnkunniga "lobbyister" som Göran Persson och Alf Svensson har höjt sina röster för en mer aktiv statlig utvecklingsroll. Själv har jag funderat i liknande banor vad gäller polisväsendet.
När polisen på 1960-talet reformerades från grunden var teknikutveckling en central byggkloss. Fram växte ledningscentraler, bilburenhet och tekniska hjälpmedel. I dag tuggar politikerna kring mantrat fler poliser och överträffar varandra i att föreslå lämplig numerär. Det finns teknik att utveckla polisverksamhet i glesbygd och i FN tjänst som är mångfalt effektivare än att öka antalet konstaplar. Varför tas inte initiativ till att via statliga beställningar utveckla och nyttja den kapacitet som svenska leverantörer besitter? Varför har teknikfientligheten lett till att allt ska vara hyllprodukter till lägsta möjliga inköpspris? Och varför ser vi så lite av samordning i utveckling och uppköp mellan sektoriellt snävt avgränsade självständiga myndigheter? Framtagandet av nytt radiosystem och kriminalteknik är hedervärda undantag men i övrigt förefaller polisiär teknikutveckling vara satt på undantag. Jag efterlyser ett tydligare politiskt ledarskap.