Efter den senaste jordbävningen utanför Sumatra var två svenskarförsvunna. Deras anhöriga var djupt upprörda över att svenska UD krävdeatt de skulle betala 25 000 kr för att finansiera hyra av en helikopterså att man skulle kunna söka efter dem. De två försvunnasreseförsäkring hade gått ut eftersom de varit hemifrån i flera månader.De anhöriga fick emellertid fram pengarna och en utsänd från ambassadeni Djakarta gav sig ut på spaning och hittade mycket riktigt deförsvunna som var välbehållna. UD:s personalkostnader i samband medeftersökningen svarade svenska skattebetalare för.
I samband med tsunamin på annandag jul har svenska statenbetalat kostnaderna för hemsändningen av både levande och dödasvenskar. Förmodligen anser de flesta att detta var rimligt med tankepå att det rörde sig om en unik och en unikt stor katastrof. Men frågantål ändå att ställas: vilket ansvar har den enskilde och samhället förde kostnader som uppstår när någon drabbas av en olycka?
De flesta är väl medvetna om att de behöver en reseförsäkringifall de skulle bli sjuka under en semesterresa. I allmänhet ingårdenna i hemförsäkringen. Samtidigt kan läkarvårdskostnader ofta täckasav det svenska landstinget enligt en överenskommelse inom EU.Någonstans finns här en gräns mellan vad samhället tar på sig och vadman måste försäkra sig extra mot.
Om det egna huset brinner upp eller blåser sönder får man ingenersättning om man inte skaffat sig en försäkring. Om däremot ens skogblåser ner som under orkanen i vintras är staten beredd att gå in ochbetala en del av förlusten. Redan har regeringen anslagit fleramiljarder för detta, men skogsbrukarna vill också få pengar för attplanera ny skog. Även detta tycks regeringen vara beredd att låtaskattebetalarna bidra till.
På detta sätt och genom diverse regeländringar kommer skogsägarnaatt åtminstone till en betydande del hållas skadeslösa för de förlusterde lidit genom stormen. Kanske är också detta rimligt. Orkanen var ennaturkatastrof av en omfattning som vi inte ofta upplevt i Sverige.Kanske bör då skattebetalarna gå in och solidariskt bidra till atträdda de drabbade från ruin.
Jag skriver kanske, för det är inte självklart. När börsenkraschade för några år sedan fick många svenskar se sina samladebesparingar gå upp i rök. Särskilt gällde detta dem som lagt sittkapital i Ericsson-aktier. På kort tid kunde ett livs besparingarnästan helt gå förlorade. Detta gällde till en del också dem som påregeringens rekommendation köpt aktier i Telia. Men för dessa förlusterhar det inte varit tal om att skattebetalarna skulle gå in och ersättade drabbade. Långt mindre har någon funderat över statliga bidrag tillatt köpa nya aktier.
Den som förlorar sitt livs besparingar i en börskrasch ligger alltsåogill. Den som förlorar dem i en orkan kan däremot påräkna medborgarnaskollektiva solidaritet.
Men är katastrofen verkligen värre för dem som förlorat sitt livsinvesteringar i skog än för dem som förlorat dem därför att derasaktier plötsligt förlorat sitt värde?
Varför har ingen tyckt så synd om dem som ruinerades när it-bubblansprack att man funderat över statliga bidrag, men alla så självklartställt upp för skogsägarna?
Ernst Klein
Politisk krönikör