En hög officer sitter häktad för att ha misshandlat och våldtagit sin fru. Jag antar att jag inte är ensam om att vara nyfiken på vem mannen är. Men såväl tidningar som radio och tv låter honom vara anonym. Borde man inte sätta ut namnet på en person som är misstänkt för så grova brott, särskilt som han har en så hög offentlig ställning?
Frågan är naturlig, särskilt som det aldrig verkar finnas minsta tvekan hos de ansvariga i medierna att sätta ut namnen på andra höjdare i samhället som till exempel missbrukat rätten att åka taxi eller låtit skattebetalarna stå för litet väl många glas vin till konferensmiddagen.
Men beslutet att låta den för grova våldsbrott misstänkte få förbli anonym är helt rätt. Det är en bra illustration till hur man som utgivare måste resonera inför de svåra avgöranden som det är om man ska publicera namn på missdådare eller inte.
Det är inte av hänsyn till den häktade officeren som hans namn inte bör bli offentligt. Det är för att inte göra situationen värre för hans misshandlade fru och även för andra familjemedlemmar.
Att under åratal ha låtit sig misshandlas av sin man upplevs fortfarande som skamligt av de flesta. Om då misshandeln blir känd över hela landet och med svarta rubriker om vem missdåd-aren är blir en tung extra börda för en människa som redan har det svårt nog och som säkert plågas extra av i och för sig obefogade skuldkänslor över att hennes man nu förpassats inom lås och bom.
Andra fall är inte lika enkla. Men genomgående gäller att det mindre är av hänsyn till den brottslige som medierna bör avstå från hans namn än för att inte göra situationen värre för hans anhöriga. Den synpunkten kommer ofta bort i diskussionen om namnpublicering. Istället förs ofta rätt lösliga resonemang om att en namnpublicering kommer att försvåra för brottslingen att efter avtjänat straff återanpassa sig i samhället. Men av hänsyn till de anhöriga bör den första instinkten hos en utgivare vara att inte sätta ut namn på dem som misstänks eller dömts för brott.
Ändå har namnpublicering blivit allt vanligare. Också för detta finns goda skäl. Dels kan det handla om den som svikit ett allmänt förtroende. Det gäller den som på det ena eller andra sättet missbrukat skattebetalarnas pengar. Det gäller också den som till exempel som kassör i en förening förskingrat medlemskassan.
Det gäller också dem som i sin yrkesverksamhet begär allmänhetens förtroende, men visat sig inte vara förtjänta av det. Det kan handla om affärsmän eller om läkare. Här står utgivaren ofta inför sina knivigaste avgöranden. Hur omfattande bör det fel vara som motiverar att allmänheten får veta namnet på den skyldige? Det finns inga generella svar på den frågan.
Slutligen finns det också brott som i sig själva är så svåra eller uppseendeväckande att det blir orimligt att inte berätta vem det är som gjort sig skyldig till dem. Namnet på den som mördade Anna Lindh var inte rimligt att hemlighålla. Namnen på dem som var inblandade i Knutbydramat inte heller.
Men ohjälpligen blir det ofta så att gränsdragningen upplevs som godtycklig både av allmänheten och av dem som får sina namn utsatta.