Så länge jag kan minnas har jag velat se världen. Som barn drömde jag om storstädernas liv och löften. Paris, London Beirut, Tel Aviv, Rom, New York, Moskva och många andra världsstäder väntade på mig.
Med två föräldrar som arbetade som städare var resorna till släkten i Turkiet de enda vi hade råd med.
Så det var bara att extraknäcka som diskare, servitris och senare som bartender för att få ihop egna pengar. Så fort ekonomin tillät tog jag och min väninna ryggsäcken och tågluffade runt i Europa. Det var visserligen ingen originell dröm då halva svenska befolkningen under trettio gjorde detsamma.
Vetskapen om att livet kunde te sig helt annorlunda i andra delar av världen hade jag hemifrån. Som flyktingbarn från Turkiet vet man att det alltid finns något annat. När muren föll låg dessutom Östeuropa och väntade på att besökare skulle komma och beundra magnifika Prag, Kiev och delar av Berlin.
Lite har förändrats när det gäller mina drömmar om att resa. I mån av tid och ekonomi försöker vi resa så mycket som möjligt. Barnen har numera varit i en hel del länder och flera kontinenter. En livsstil som är möjlig då vi inte är intresserade av onödig konsumtion och genom alla billiga resemöjligheter. Numera kan man komma till London under tusenlappen tack vare Ryan air och andra lågprisbolag.
Men något har förändrats. Det är med vemod jag tvingas se vissa förändringarna i stadsbilden i de stora europeiska städerna. Till min sorg upptäcker jag varje gång vi är i exempelvis London att de små och karaktäristiska affärerna, kaféerna och specialiserade bokhandlarna köpts ut av större mer etablerade kedjor som har råd med hyrorna i de allt mer dyra och växande städerna.
Var tog Joes Café vägen? Var är bokaffären med endast böcker om Afrika? De kunde inte betala de höjda hyrorna, orkade inte stå emot anbud och blev till sist utköpta blir svaret allt som oftast.
Vissa multinationella bolag hyr in sig i ett område och slår ut mindre konkurrerande småföretag. Allt enligt konkurrensens lagar. Jag är inte en inbiten marknadsliberal men inte heller en anhängare av planekonomi.
Marknaden är per definition varken ond eller god i min värld. Det är vi människor som skapar en sund och välfungerande marknad. Konkurrens är en garant mot monopol och annat som korrumperar ekonomier.
Men numera vet jag inte vad jag tycker om konkurrens. I de större städerna i Europa tar de större varumärkena över och städerna börjar sakta se likadana ut. Hotellkedjor, kaffekedjor, klädmärkena verkar vara desamma i Västeuropas större städer. De exklusiva butikerna köper in sig på strategiska platser - oftast arkitektoniskt vackra och exklusivt belägna.
Det som tidigare gav staden en karaktär börjar sakta men säkert konkurreras ut av multinationella företag som mainstreamar städerna till identiska kopior. De som bor i centrala London är allt mer förmögna och deras livsstil präglar stadsbilden. Tack gode gud så står byggnaderna kvar men huseras av samma hyresgäster som i centrala Paris, Rom, Madrid och Milano.
Överallt Gucci, Prada, ZARA, H&M, Starbucks och Merliot Hotell.
Detta påverkar upplevelsen för oss turister som gärna vill upptäcka något nytt när vi reser.
Det är ett språk, en matkultur och ett kulturellt arv som jag vill upptäcka när jag reser till andra länder. Inget ont om shopping, men det är skam om den helt tar över livet i städerna. Tyvärr verkar det som om att konsumtionen tar över städerna som numera verkar hysa samma skyltfönster, reklam och design på affärerna. Synd.