Det mesta av diskussionen om insatserna för de svenskakatastrofoffren i Thailand har handlat om regeringskansliets passivitetunder de första dygnen. Därmed har Laila Freivalds hamnat iskottgluggen, vilket säkert inte beklagas av Göran Persson.
Men regeringens verkligt allvarliga försummelser handlar om vad sominte gjordes under de tio år som gått sedan Estonias förlisning.
Italiens blixtsnabba agerande efter de första katastrofrapporternaberor inte i första hand på några kvaliteter hos den italienskaregeringen. Det beror på att Italien sedan årtionden har enkrisberedskap som är så utvecklad att regeringen får ett omedelbartlarm från en expertmyndighet och att sedan hela krisapparaten kansättas igång i samma stund som regeringen ger klartecken.
Det är inget tvivel om att de svenska insatserna fördröjdes avosäkerheten inom UD om vad som borde göras och av att stats- ochutrikesministrarna över huvudtaget inte talade med varandra under merän ett dygn efter att katastrofen inträffat.
Ansvaret för detta måste rimligtvis delas mellan LailaFreivalds och Göran Persson. Men i grunden är det hos statsministernsom huvudansvaret för bristerna måste sökas. En svensk utrikesministerutses inte för att hantera katastrofer utomlands där svenskar drabbas.Inom UD finns ingen kunskap för att organisera information ochhjälpinsatser i stor skala. Det är inte heller där kompetensen börfinnas.
Det är bisarrt att Räddningsverket på annandagen inte fann anledningatt göra mer än att sända två kommunikationsexperter tillkatastrofområdet. Anledningen är uppenbart att verket saknar ettlångsiktigt uppdrag att omedelbart agera i stor skala när det inträffarkatastrofer utanför landets gränser.
Det är märkligt att en krisberedskapsmyndighet har inrättas,men att dennas roll har begränsats till att ordna övningar och attfölja upp hur samarbetet mellan myndigheterna fungerar när katastrofenväl inträffat. Något uppdrag eller befogenhet att sätta igång statligahjälpinsatser har myndigheten inte.
En stor katastrof kräver att en rad myndigheters kompetensomedelbart kan utnyttjas och effektivt samordnas under ettsjälvständigt chefskap. Med tanke på att både olyckor ochterroraktioner utomlands kan beröra många svenskar borde det blandannat finnas en färdig organisation för att direkt involvera dereseföretag som är verksamma på de stora turistorterna. Att dessa nuvar helt oförmögna att komma i kontakt med UD på flera dagar och attinitiativet från UD:s sida till ett möte också dröjde orimligt länge ärbara ett exempel på en undermålig beredskap.
Men naturligtvis behövs också en organisation för att omedelbartförse en krismyndighet med all nödvändig information. I detta fallhandlade detta både om att förmedla all tillgänglig internationellkunskap om verkningarna av jordbävningen och den åtföljande tsunaminoch kunskap om var det fanns svenskar i området och hur många dessakunde vara.
Dessutom behövs en färdig organisation för total mobilisering av samhällets resurser på en rad olika områden.
I alla dessa avseenden är bristerna uppenbara. Attregeringskansliet så småningom klarade av att improvisera alltmeraeffektiva insatser kan inte på något sätt ursäkta denna grundläggandeförsumlighet.
Om granskningen av regeringens insatser koncentreras på de förstadygnen hamnar den ohjälpligt snett. Bristerna är mycket allvarligare änså.
Fumligheter inför en helt överraskande situation kan ursäktas,däremot inte underlåtenheten att i god tid planera för alla tänkbaraöverraskningar. Det är den verkliga politiska katastrofen.