För ett tag sedan visade TV 4 en dokumentär om utsatta barn och ungdomar i St Petersburg. Vi var nog många som hade svårt efteråt att försöka svara på frågor från våra egna barn om vad vi just sett tillsammans.
Bilderna av misären och förnedringen dröjer kvar länge på näthinnan. Och statistik från UNAIDS, FN:s organ för samordning av kampen mot aids, bekräftar att en tragedi äger rum. I Ryssland är i dag nästan ofattbara 80 procent av dem som lever med hiv och aids mellan 15 och 30 år.
Vilket ansvar har vi egentligen för utvecklingen i vårt stora grannland? För mig är svaret på frågan uppenbart. Vi har inte bara ett moraliskt ansvar att engagera oss när medmänniskor far illa, oavsett om de bor i Sverige, Ryssland eller Sudan. Det ligger också i allra högsta grad i vårt eget intresse.
I en alltmer globaliserad värld påverkas vi alltid, förr eller senare, av vad som sker i vår omvärld. Instabilitet i Afghanistan betyder mer narkotika i vår del av världen. Och det vore naivt att tro att en aids-katastrof på andra sidan Östersjön inte på sikt även får konsekvenser för smittans spridning i Sverige.
Kan vi då påverka utvecklingen i Ryssland? Dessbättre är jag övertygad om att svaret på den frågan är ja. Inte minst genom vårt arbete i EU för att skapa en tydligare Rysslandspolitik. Men också genom de kontakter som nu byggs upp mellan svenskar och ryssar, vid universitet och i affärskontakter, genom sport och kulturellt utbyte.
Jag arbetar för en tätare väv av civila kontakter med Ryssland. Det arbetet är en naturlig följd av att Sveriges politiska och diplomatiska ansträngningar i vårt närområde ökar efter alliansens valseger.
Vår mäktiga granne Ryssland, med sina enorma tillgångar och sin starka tillväxt, framstår i mångas ögon inte direkt som en självklar mottagare för svenskt bistånd. Men ändå är det precis det som svenska skattebetalare är med och betalar för. Jag vet, och förstår, att många tycker att det är motsägelsefullt. Nu ska dock det statliga biståndet till Ryssland enligt tidigare beslut fasas ut.
Det är i detta sammanhang viktigt att slå fast en sak mycket tydligt. Att den del av det svenska samarbetet med Ryssland som idag finansieras med biståndsmedel upphör på några års sikt innebär inte att det svenska samarbetet i sig upphör.
Inte minst viktigt i det sammanhanget är det fortsatta svenska engagemanget för utsatta människor i Ryssland, ett område på vilket inte minst svenska enskilda organisationer i dag uträttar storverk.
Att hiv- och aidsproblematiken ska sättas högt upp på dagordningen är självklart för mig. Jag har själv sett i bland annat Zambia vilka konsekvenser hivepidemin får för ett lands utveckling och dess säkerhet.
Och nu gäller det framtiden för våra närmaste grannar - och därmed också för oss själva. Ord räcker inte till för att beskriva allvaret i situationen i Ryssland, och övriga Östeuropa. Ökningen i antalet hivsmittade mellan 2004 och 2006 för Östeuropa och Centralasien uppgår till 70 procent. I klartext betyder det en ökning från 160 000 till 270 000 individer som tvingas leva med hiv och aids.
Jag vet att Sverige har en roll att spela och att vi har kapacitet att påverka. Både i det lilla, genom att direkt hjälpa de utsatta, men också genom att vi anstränger oss för att få det politiska ledarskapet i Ryssland att ta hivepidemin på större allvar.
Gunilla Carlsson
Biståndsminister