En förklaring till att kommunala framtidsprognoser ser så dystra ut är att produktiviteten antas oförändrad över tiden. Den amerikanske nationalekonomen William Baumol har fått ge namn åt "Baumols sjuka". Varusektorns ökade produktivitet driver upp lönerna, tjänstesektorn konkurrerar om samma arbetskraft, men med lägre produktivitetsökningar betyder det att tjänsterna blir relativt sett allt dyrare.
Om kommunernas och landstingens produktivitet skulle hålla jämna steg med näringslivet borde de om några årtionden klara av dagens uppgifter med hälften så mycket personal som nu. Bekymret är att det inte finns så värst många mekanismer som uppmuntrar den kommunala produktivitetsutvecklingen, varken internt eller externt.
Det är personalen som kostar mest, men om produktiviteten ökar lägger politiken ofta beslag på rationaliseringsvinsterna - för att sänka skatten i blåa kommuner, för att göra nya åtaganden i röda. I det privata näringslivet delar kloka ägare och ledningar med sig av ökad produktivitet, genom ökat löneutrymme eller vinstdelningssystem, men kommunerna låter ofta en och samma löneschablon gälla för hela förvaltningar och verksamheter. Om personalen finge del av vinsterna skulle den antagligen bli mer intresserad av att rationalisera.
Men varför ska kommunerna bry sig om sin produktivitet, när staten inte gör det? Om pengarna inte räcker till är skattehöjningar en tämligen bekväm utväg. Visserligen leder ökad skatt antagligen till ett lägra arbetsutbud, men utjämningssystemet låter alla kommuner dela på den påfrestningen. Den skevheten har bidragit till de största avstegen från 1990-talets skattereform - i miljarder räknat kommer värnskatten långt efter den oavlåtliga pressen uppåt på kommunalskatten.
Det är ett allvarligt systemfel. För några år sedan menade Internationella Valutafonden i sin Sverigerapport att systemet leder till "perversa incitament och en dragning mot högre beskattning".
En möjlighet vore att synliggöra den samhällsekonomiska kostnaden. Om hälften av intäkterna från en skattehöjning gick till staten, som ett närmevärde på de negativa effekterna av en skattehöjning, så skulle det antagligen leda till en större återhållsamhet. När ett liknande system tillämpades på 1990-talet ledde det i praktiken till ett stopp för skattehöjningar. Då räknade staten av hälften av den ökade skatteintäkten mot kommunens statsbidrag. Om systemet blev symmetriskt, om staten betalade hälften av bortfallet vid en skattesänkning, skulle produktivitetsstimulansen bli ännu tydligare. Då ökar möjligheterna att trygga de kommande årtiondenas välfärd.
GUNNAR WETTERBERG