Dagen efter EU-valet var jag i Kisa för att försöka ta reda på hur Sverigedemokraterna kunde få över 14 procent. Av ortens ledande sverigedemokrat fick jag höra att det berodde på vindkraften, men av den ortsbefolkning jag pratade med fick jag ett mer väntat svar: det beror på flyktingarna. Kommunen har tagit emot ungefär hundra flyktingar, främst somalier, det senaste året vilket är flest per capita i Östergötland. Några konkreta störningar som flyktingarna stått för lyckades jag dock inte få fram. Jag fick mest lite luddiga antydningar om att de får bostäder medan ungdomarna står utan (fast enligt kommunen rivs det snarare bostäder för att de inte blir uthyrda) och att vissa har bil (vilket jag antar inte är något som betalats ur den kommunala skattkistan). Och så ett argument som jag allt oftare med förundran möter: "det sticker ju lite i ögonen när man ser dem gå där med fina mobiltelefoner".
Nej, att rösta på Sverigedemokraterna med hänvisning till att flyktingar, tiggare eller hemlösa har mobiltelefoner känns faktiskt inte alldeles 2014. Hade det varit 1987, när en mobiltelefon kunde kosta 30 000 kronor, så visst: det hade väckt frågor om ekonomi och prioriteringar. Men nu, 2014?
Nej, jag är inte helt världsfrånvänd. Jag vet att en ny Iphone kostar flera tusen kronor och att det verkligen inte är något som vem som helst hostar upp helt spontant.
Men det florerar också hur många välfungerande, avlagda Iphone 4 som helst på andrahandsmarknaden. För att inte tala om andra, inte lika heta eller moderna telefonmodeller. Vissa går att köpa billigt. Vissa hamnar hos hjälporganisationer som distribuerar dem vidare till bättre behövande. Vissa privatpersoner går faktiskt ut personligen och ger sin avlagda mobil till tiggande människor. Många av de som tigger har dessutom fått hyra en telefon av någon på hemmaplan.
Sanningen är att sex av sju miljarder människor på vår planet nu har tillgång till mobiltelefon, enligt FN. Som en jämförelse har 4,5 miljarder människor tillgång till toalett. Det är alltså fler som konsekvent uträttar sina behov i det fria än som inte har mobiltelefon. Att kalla mobiltelefoni för en lyxverksamhet för yuppies funkar inte på den här sidan 1990.
Och att prioritera ett kontantkort framför mat är verkligen inget att förundras över eller fördöma. För den som lämnat allt – barn, släkt, vänner – är mobiltelefonen verkligen en avgörande investering. En livlina och den enda kontakten med det viktigaste man har. Forskning visar också hur fattiga över hela världen lägger sina få slantar på mobiltelefoner och kontantkort. För den som lever på en sophög blir mobilen ett titthål ut i en drömvärld.
Det verkar hos många människor finnas väldigt hårda krav på flyktingar, tiggare och hemlösa. Kanske är det rimligt. Kanske borde vi sätta upp regler som i vilken jobbannons som helst.
Ha gamla och trasiga kläder av billigt märke.
Ha inte mobiltelefon. I alla fall inte modern.
Ha inte bil.
Skratta inte.
Eller så tänker vi att en flykting har precis samma rätt som vi att ha bil och pengar, att en som tigger har precis samma rätt som vi att hålla kontakten med sina barn och att en hemlös visst kan ha roligt.