"Det är svårt att få syn på honom. Mordet skymmer sikten. De första timmarnas misstro och den uppjagade stämningen efteråt. Så här drygt tjugo år efteråt blir en del av oss rentav lite generade när vi minns hur i grunden skakade vi blev den gången. Man vill ju inte framstå som känslosam."
Det är Majgull Axelsson som minns i programmet till sin pjäs "Helgonlegender" som just nu spelas på Dramaten i Stockholm. Hon talar om Olof Palme, "den grå mannen" som han kallas i hennes pjäs. Inte vardagsgrå och trist utan snarare en vålnad från det nyss förflutna som kommer tillbaka som en ganska osalig ande för att inspektera det välfärdsbygge som han i ett antal år var symbolgestalten för. För inte var det förortsmisären och tiggarna på gatan och de självupptagna materialisterna som ingick i hans vision. Utan de solidariska människorna som ville fortsätta bygga landet.
1986 var de sociala klyftorna mindre djupa, påminner oss Majgull Axelsson om. 1981 var vi nästan framme, låter hon sin Palme berätta för teaterpubliken. Visionen om ett jämlikt samhälle har aldrig varit så nära att förverkligas som då. Vad hände sen?
Ja, en del svar på sådana frågor lär vi väl få i Erik Fichtelius dokumentär om Göran Perssons år vi makten, vars första del visades i teve i går. Tråkigt att det aldrig hann göras någon dokumentär om Olof Palme medan han fortfarande levde, han som fick så många fiender i Sverige och så många vänner i utlandet. Hans globala engagemang gav en genklang som lever än i dag - det märker vi som är engagerade i demokratiprojekt runt om i världen.
Själv har jag i många år hållit seminarier med journalister och studenter från världens alla hörn. Man minns Palme och man minns Anna Lindh. När Palme mördades fick jag ett kondoleansbrev från en djupt skakad docent vid ett universitet i Missouri där jag gästföreläst. När Anna Lindh hade mördats höll deltagarna vid det journalistseminarium i Istanbul som jag skulle leda några dagar senare en tyst minut för henne - som en självklarhet.
Men kanske är det med henne som det blivit med Palme - man minns bara mordet. Som Majgull Axelsson skriver: "Efter de första månadernas hastigt producerade panegyrik spred sig en rent dånande tystnad. Politikern Olof Palme bleknade bort och bara mordoffret återstod."
Skulle vi ha lyssnat på Palme i dag - förargats eller förtjusts på samma sätt som under hans livstid? Skulle hans vädjan till vår solidaritet ha låtit lika spänstig i dag? Kommer Mona Sahlin att kunna blåsa nytt liv i samtalet om en solidarisk värld?
"En ny tidsanda kommer alltid smygande och plötsligt är den där, folk tycker annorlunda, beter sig annorlunda och man förstår inte riktigt hur det gått till". Så säger en annan socialist i Palmes generation, Berit Ås, den norska socialpsykologen som blev sitt lands första kvinnliga partiledare. Plötsligt någon gång på 80-talet var solidaritet som begrepp helt enkelt hopplöst ute, konstaterar hon med sorg.
Eller är det snarare så att trossamfunden, de må vara religiösa eller politiska, spelat ut sin roll? Socialdemokratin hade helt enkelt blivit för maktfullkomlig, en uppblåst ballong som någon gång måste spricka? I Lars Ambles gestalt får den "grå mannen" i pjäsen summera:
"Jag tyckte om att tro, särskilt när jag inte visste att jag trodde utan trodde att jag visste."