Nu plåtas ungarna i skolan och sedan får man själv gå in på nätet, titta på dem och eventuellt beställa.
Förr fick man hem hela bibban, sin unge i samma pose men i mängder av olika storlekar. Prissättningen var så fiffigt utarbetad att det, efter mycket vånda kring vad som skulle beställas, visade sig skilja bara 39 kronor mellan att ta det man ville ha och att ta hela rasket. Nu ligger de där så fort jag öppnar en låda, bilder till förbannelse.
Själv fotar jag inte längre. Alla andra gör det ju. Mina ungar lär inte sakna bilder på sig själva när de blir vuxna. Men personligen har jag bara ETT fotoalbum från min barndom och jag har aldrig känt behov av fler bilder.
Ibland undrar jag om inte stressen över att allt måste dokumenteras gör att vissa glömmer bort att vara i nuet. Man upplever inte livet i realtid, för själva realtidsupplevelsen ligger på en hårddisk eller ett USB-minne någonstans. Dagens ungar har på semestrarna rumsligen umgåtts med sina föräldrar, men knappt aldrig sett dem utan en kamera framför ansiktet.
Och tänk på de småbarn som har 87 439 bilder på sig själva att berika livet med när de blir stora. Och då pratar jag ändå bara om de två första levnadsåren.
Nä, jag föredrar att ha minnena i skallen. Just nu har jag en gulnad bild av en öde palmbeströdd strand på Ko Samui på näthinnan.
Året var 1985. Jag var 23. Den thailändska ön var backpackerfolkets. Inga hotell, inga flygplatser, knappt några turister. Vi åkte fruktfraktbåt dit och vår bungalow, några meter från havskanten, kostade en femma per dygn. Hela livet låg framför mig.
Nu ska jag och barnen luffa med ryggsäck i Thailand, precis som jag gjorde då. Men till Ko Samui återvänder jag inte. Numera lär de skrika "billigare än Ullared" efter en där. Den hårddiskkraschen vill jag inte utsätta min ömt bevarade 25-åriga minnesbild för.