Efter det framgångsrika Kuwait-kriget hade den äldre George Bush rekordhöga opinionssiffror. När vi då på Correns ledarredaktion vid något tillfälle diskuterade utsikterna inför presidentvalet året därpå, ansåg en av mina medarbetare att Bushs seger var självklar. Nja, sa jag. Och mycket riktigt, Bush förlorade och Bill Clinton vann.
I politiken är en vecka en mycket lång tid, sa den brittiske premiärministern Harold Wilson. Så när man nu försöker bedöma hur det kommer att gå i nästa års amerikanska presidentval är man ute på mycket hal is.
Lite funderingar kanske ändå kan vara meningsfulla. Utgångspunkten är då att republikanerna åkte på ett rejält nederlag i förra höstens mellanårsval. Demokraterna har för första gången på mycket länge återtagit majoriteten i kongressens bägge kamrar. Om det inte händer ett mirakel i Irak har varje republikansk presidentkandidat ett dåligt utgångsläge.
Till det kommer att republikanerna av allt att döma inte lyckats locka några verkligt starka namn att ställa upp. John McCain och Rudolph Giuliani har båda kommit rätt långt upp i åren och ingen av dem lyckas förmedla det intryck av fräschör som gjorde Ronald Reagans kandidatur möjlig.
McCain som tidigare kritiserat president Bush har på senare tid lagt sig mycket nära honom, vilket inte borde vara en vinnande strategi. Giuliani blev som New Yorks borgmästare vid attentatet den 11 september mycket populär. Han sade rätt saker och gjorde rätt saker. Men vid valet nästa år är det sju år sedan. Och vill man bli republikansk presidentkandidat är New York dessutom inte bästa stället att komma ifrån.
Förre Massachusetts-guvernören Mitt Romneys anseende bygger på en ännu äldre merit. Det var han som basade för vinter-OS i Salt Lake City. Och kan någon som bekänner sig till en religiös sekt som mormonerna verkligen få de bekännelse-kristna republikanernas röster?
Det ser alltså inget vidare ut för republikanerna. Men i valet år 2000 verkade det ju nästan givet att Al Gore skulle segra över George W Bush.
Dock verkar demokraterna ha ovanligt starka kort den här gången. Hillary Clinton har etablerat sig som en stark och kompetent politiker. Att hon är kvinna är snarare en tillgång än en belastning - vilket definitivt är något nytt i amerikansk politik.
Att hon har egen erfarenhet från Vita huset är ingen nackdel - särskilt som hon trots detta inte kan ses som en sorts bulvan för Bill Clinton. Men nog är det ändå en del väljare som tvekar inför möjligheten av att presidentskapet ännu en gång förankras inom en tidigare presidents närmaste familj.
Helt klart är Barrack Obama den mest spännande kandidaten. Han är lysande både som talare och skribent. Att han har en svart pappa och en vit mamma gör att han inte enkelt kan plockas in i något rasfack, särskilt inte som pappan var från Kenya och Barrack därmed inte alls är en del av den svarta minoritet som har sin bakgrund i slaveriet. Det är både en tillgång för honom och en nackdel. En fördel därför att han inte skrämmer vita väljare. Och en nackdel därför att de svarta inte nödvändigtvis identifierar sig med honom.
Men hans stora handikapp är ändå hans brist på politisk erfarenhet. Bara två år i senaten. Men kanske ser många väljare detta tvärtom som en tillgång därför att det ger trovärdighet åt hans löfte att vara en förnyare?
Den för demokraterna värsta utgången av tävlingen mellan Hillary Clinton och Barrack Obama är om de slår ut varandra och öppnar vägen för någon betydligt mindre spännande kandidat.
Ernst Klein
Politisk krönikör