Vi klarar oss nog en månad

Ahhh, vilken helg för ett fruns som borde ha levt på grottstadiet. Jag älskar vädrets makter och den känsla av kamp mot naturlagarna som infinner sig.

Linköping2010-03-03 16:07
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Här finns inte tid till psykologiserande, intellektuella djupdiskussioner eller omvärldsanalyser. Inte tid till filosofiska funderingar. Här gäller att överleva! Fläsk med löksås, chilihet fisksoppa, glögg!

Det slutade aldrig att snöa och Helggubben är av den uppfattningen att man måste hålla undan snön, annars blir den till slut övermäktig. Tur han var hos mig den här helgen. Själv hade jag nog struntat i vädret, kurat ihop med en bok hela helgen, lagat en massa god mat att värma mig med - och på måndagsmorgonen varit helt insnöad.

Jag gjorde ett snabbt överslag efter att ha inviterat de bägge frysarna. Vi var sex personer i huset och skulle klara oss minst en månad.

Mot slutet skulle visserligen måltiderna bli lite udda (en deciliter pepparrotskött, en näve hallon och tre kräftor per person), men vi skulle överleva.

Vi skottade som små skållade råttor, i skift. Just hade blöta raggsockor torkat och sönderfrusna tår tinat när Helggubben deklarerade att "nä, nu är det dags igen."

Vi skottade i lag, men inte alla 4 500 kvadratmeter tomt. Nej då, Helggubben har gjort ett sinnrikt nätverk av gångar så att man tar sig mellan garage, gäststuga, vedbod, snickerbo och de vilda djurens matstationer. Livsnödvändigt i ett dragit hus som ständigt behöver fyllas med ved och hämtas verktyg till, när något strular.

Och det gör det mest hela tiden. Därför vakar Helggubben över sina gångar som vore de spädbarn.

Dessutom behöver stora uppfarten mot huset hållas ren, annars tar vi oss till slut inte ut med bilarna. I lördags gav sig väldigt få i min trakt överhuvud taget ut med bilen. Det vi kallar "stora vägen" in mot stan blåste ideligen igen och till och med kärrorna med fyrhjulsdrift hade problem.

Bussarna var inställda. Corren kom det aldrig någon. Många bunkrade vatten i badkaren. Överallt rykte det ur skorstenarna.

Där sitter jag framför kakelugnen och hoppas på ett rejält strömavbrott (då blir det verklig kamp och maten får lagas på vedspisen) när grannen, snöplogaren, ringer och berättar att han plogat Tornbyleden fram och tillbaka, tolv timmar i sträck.

"Det räcker tydligen inte med en klass 2- varning från SMHI. Är det barnbidrag så MÅSTE folk shoppa", frustade han i luren.

Mellan mig och Tornby är det 2,5 mil.

Men ibland känns det som två skilda solsystem.

Läs mer om