Terrorattackerna i Norge siktade mot hjärtat av den demokratiska staten. Bomben i Oslo slog ut statsministerns kontor, skadade departement och tidningsredaktioner. Det systematiska mördandet av barn och ungdomar på Utöya siktade mot veka livet, nästa generation av politiskt engagerade.
Detta är politisk terror av en magnitud som vi varit förskonade ifrån i de nordiska länderna. Direktsända TV-bilder har rullat under de senaste dygnen. Målmedvetenheten och planläggningen av terrordåden chockerar. Grymheten är svårt att ta till sig. Det är kanske det enda mänskliga, man ska inte fullt ut kunna ta in dåd av detta slag. Orden blir för små för att beskriva tomheten inombords.
I skrivande stund är den totala dödssiffran uppe i ofattbara 93 dödsoffer. Men fortfarande saknas ungdomar som i panik flytt simmande från ön, och människor befaras finnas kvar i bråten i de utbombade byggnaderna i Oslo. På sjukhusen kämpar många svårt skadade för livet.
Norge sörjer sina döda. Från omvärlden strömmar sympatiyttringar in och erbjudanden om hjälp. Under de närmaste veckorna kommer föräldrar och anhöriga att samlas till begravningar av sina kära, i små kyrkor och kapell över hela landet. Sorgen måste ha sin tid.
Mångas tankar omedelbart efter bombdådet var att det handlade om välorganiserad islamistisk terror. Men som det verkar är det en ensam person som orsakat så många människor så mycket lidande. Norrmannen Anders Behring Breivik planerade sitt massmord under många år och genomförde det med militärisk precision.
På ett sätt är det kanske en lättnad att det inte handlade om islamistisk terror, eftersom detta skulle riskera att späda på den islamofobi och främlingsfientlighet som redan är ett problem i Norge såväl som i Sverige, liksom i stora delar av Västvärlden. Å andra sidan är insikten om vad en enda målmedveten och ideologiskt perverterad person kan åstadkomma desto mer skrämmande.
Nu hörs krav på hårdare övervakning. Några debattörer menar till och med att polismyndigheterna borde ha fått upp ögonen för Breiviks förehavanden långt tidigare. Och visst kan man argumentera för att det borde vara svårare än det verkar vara att få vapenlicens för automatvapen. Man borde rimligen också ha en viss kontroll över vilka som får beställa stora mängder konstgödsel, vilket förefaller ha använts för Oslobomben.
Av det som nu är känt av den utpekade gärningsmannens förberedelser framgår dock att han varit oerhört omsorgsfull och hållit sig undan all form av insyn. Han var försiktig i sitt agerande på nätet. Han vädrade förvisso främlingsfientliga uppfattningar men har hållit sina massmordsplaner för sig själv. Att upptäcka en ensamvarg av denna typ är mycket svårt för rättsvårdande myndigheter.
Självfallet är det centralt att säkerhetspolisen har kontinuerlig övervakning av extremistiska och våldsbejakande miljöer. Men civilsamhället har också ett ansvar för att syna exempelvis de forum och de internetmiljöer som Breivik och hans meningsfränder vistas i. De tankemönster och den idévärld som finns i extremistiska kretsar behöver belysas, diskuteras och ifrågasättas.
För ord har betydelse.
Bilder påverkar.
Tankar spelar roll.
I dessa kretsar finns övertygade och förhärdade ideologer som formulerar fiendebilder, budskap och schabloner om hur de menar att världen ser ut, men där finns också många osäkra och sökande människor. För människor som inte funnit en plattform i form av jobb, familj eller annan samhörighet kan dessa galna idébyggen utöva stor lockelse. Dessa vakuumartade miljöer ger också löfte om ideologisk gemenskap och själsfrändskap.
Och detta gäller oavsett om extremismen handlar om högerextremism, vänsterextremism eller fundamentalistisk islamism. Vi har var och en ett ansvar för att agera när vi ser personer i vår närhet som verkar lockas av tongångarna i våldsromantiserande extremistiska ideologier, av vilket slag det än är.
Den världsbild som präglat Breivik är vidrig, och man vänder helst bort ansiktet i avsky. Viktigt är dock att vi orkar syna de bilder och föreställningar som han umgåtts med, så att vi känner igen dem när vi ser dem nästa gång och genomskådar dem när de dyker upp i annan tappning.
- Vi är skakade av det som inträffat, men vi ger aldrig upp våra värderingar. Vårt svar är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet, sade statsminister Jens Stoltenberg vid söndagens minnesgudstjänst i Oslo domkyrka.
Norge är i chock. Men Stoltenbergs ord har redan besannats. Mitt i rapporteringen om de fasansfulla scenerna på Oslos gator, om de fruktansvärda timmarna för ungdomarna på Utöya och de anhörigas djupa smärta framträder också en annan bild.
Den av vanliga Oslobor som ger bomboffer första hjälpen, poliser och brandmän som söker igenom bråte och halvt raserade hus efter efterlevande, grannar intill Utöya som gav sig ut i egna båtar, trots att kulorna ven, för att rädda ungdomar som försökte ta sig från ön, vanliga medborgare som värmer och tröstar de överlevande, värdigheten i denna svåra stund.
Att inte låta hatet vinna, att värna det öppna demokratiska samhället, humanismen och friheten är det bästa sättet att hedra minnet av de många mördade.
Charlotta Friborg
Chefredaktör