De flesta ser klimatförändringarna i form av spektakulära scener - isbjörnar som svälter, flodvågskatastrofer och enorma skogsbränder. Med mer vardagliga perspektiv handlar det om bonden i Afrika som inte kan tyda vädrets nya skiftningar, eller om kvinnorna på Latinamerikas högplatåer som måste hantera nya sjukdomar som malaria, när smittbärande myggor plötsligt finns där. För att kunna anpassa sig och leva, snarare än endast överleva, krävs ekonomisk tillväxt och utveckling. När det ekologiska systemet inte längre fungerar minskar den möjligheten.
Den svenska regeringen tillsatte 2007 en internationell kommission om klimatförändringar och utveckling. Kommissionen är nu färdig med sitt arbete och i dag överlämnar jag rapporten till FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon.
I klimatdebatten diskuteras ofta anpassningsåtgärder. Det vill säga hur man till exempel kan bygga starkare havsbarriärer eller forska fram mer torkresistenta grödor. Kommissionen lyfter fram betydelsen av anpassningsförmågor. Alltså att drabbade människor också har förmåga att ta emot klimatsatsningar. För detta måste de kunna lyfta sig ur fattigdom och få tillgång till utbildning och kunna verka i fungerande samhällen.
Därför är det viktigt att givarländerna lever upp till sina biståndsåtaganden - men även nya medel för klimatsäkringar måste tillföras och det väldigt snabbt. För att få bästa effektivitet behövs en samordningsmekanism för alla de satsningar som görs både för utvecklingsarbetet och för klimatsatsningarna.
Det jag slagits av på resorna är hur kapabel människan är att möta förändringar. Att det på den lokala nivån finns en enorm kunskap och kapacitet, som skulle kunna verka än mer effektivt om den samordnades på nationell nivå, hade ett regionalt anslag och stöttades internationellt.
I byn Bougoula i Mali beslutade invånarna själva att förbjuda fällningen av träd för brännved för att långsiktigt förbättra jordmånen. I Bolivia blir det allt varmare och glaciären Chacaltaya har smält bort. Landets vatteninfrastruktur- och energisystem är uppbyggda efter glaciärernas cykler. Hela systemet måste göras om. Vid dessa två besök var det tydligt att länken mellan de internationella organisationerna och tillgången till resurser måste stärkas och omvandlas till konkreta insatser och beslut på lokal nivå.
I Köpenhamn i december fattas de avgörande besluten om att klimatsäkra vår utveckling. Utsläppen måste begränsas, för att minska anpassningsbehoven. Ny klimatsmart teknik måste tas fram. För svensk del handlar det om att driva frågan om anpassning som en integrerad del av förhandlingarna, både inom ramen för vårt EU- ordförandeskap och som svenska ståndpunkter. Det är FN som är och måste vara det sammanhållande organet för ett framgångsrikt klimatavtal.
Kommissionen överlämnar därför sin rapport till FN som ett viktigt steg i förberedelserna inför de internationella klimatförhandlingarna. I dag är det en stolt östgötska som möter Ban Ki-moon och visar hur Sverige tar ansvar för klimatet.
Gunilla Carlsson
Bistånds- och utvecklingsminister