Höstvinden är ovanligt mild. Monsieur Mare och jag sitter på Les Loges egen strand, långt från de vägar traktens främlingar hittar. Men vi är ganska många här; insvepta i filtar sitter vi på små hopfällbara trästolar. Tanter mest. Det är vilodagen, söndag eftermiddag. Luften smakar påtagligt av saltet från Atlanten, alltså från La Manche, det vatten den anglosaxiska makten fått många att kalla Engelska kanalen.
Jag behöver inga bevis för att veta att det här är nyttigt. Det tunga ljudet från tidvattenvågorna, rasslet av stenar som långt efter vår död kommer att fortsätta formas av den mäktiga floden, tången luktar, i ryggen de branta falaiserna. Långsamt ser vi hur vattnet vänder, här i Normandie är höjdskillnaden mellan ebb och flod ofattbara tolv meter. Några ungdomar tänder en eld, andra fångar krabbor med händerna eller plockar vattensniglar till förrätten. Det hela är oerhört vackert, sublimt sa man på 1700-talet.
Jag önskar att alla en stund fick sitta vid detta hav.
Monsieur Mare och jag säger inte mycket. Till vardags lever jag i en värld som är mycket abstrakt och framför allt är den medialiserad. Nästan alla mina intryck kommer från böcker, tv, internet, radio, tidningar. Jag tycker mycket också om den världen. Jag älskar Monsieur Mare, men ibland tänker jag saker jag inte vågar berätta för honom. Nu till exempel.
För mer än tvåtusentrehundra år sedan beskrev Platon vårt vardagsliv med hjälp av sin grottliknelse. Vi vanliga människor lever fångade i en illusion. Som om vi vore i en grotta, där vi blott kan se den riktiga världen utanför grottan projicerad som skuggor på grottväggen. Så vanställs tillvaron för oss, och vi identifierar det verkliga med skuggornas vrångbilder.
Kanske, tänker jag, har Platon blivit mer aktuell än någonsin. Måhända förknippar allt fler det verkliga och sanna med de bilder som flimrar på tv-skärmen. Skuggor, ofullständiga, vanställande föreställningar av det de representerar. Få, trodde Platon, klarar av att leva i sanningens skarpa ljus, de flesta är fullt tillfreds med skuggornas mer barmhärtiga skymning.
Monsieur Mare bjuder mig av kaffet från den svenska termos jag skänkt honom. Hans systers barnbarn Jean är uppväxt i Paris, läser sociologi på Sorbonne. Mare hade honom hemma för sig själv i förra veckan, men känner sig lite ledsen. Jean är en fin pojk, men hans umgänge med och kunskap om naturen är helt abstrakt, inläst, filtrerad. Han kallar landskapen för miljö, tror att natur är något gott, att ekologi betyder stabil oföränderlighet, att arter försvinner är ett brott...
Jean hör inte dånet från vågorna, känner inte saltet i luften, tången som ruttnar, stenarna som rasslar. Den värld som Mare har hjälpt mig att lära känna. För Jean handlar det normandiska landskapet enbart om temperaturvariationer i havet, genomsnittet av antalet soltimmar efter år 1948, koldioxidutsläppens storlek, ozonskiktets tjocklek och produktionen vid kärnkraftsavfallsanläggningen i La Hague.
Monsieur Mare, den gode trädgårdsmästaren, kände sig därför hjälplös, okunnig. Jag förstod å andra sidan bättre att Platon inte tänkt sin tanke fullt ut. Skuggbilderna på skärmen kan förvisso intill förväxling och förblandning bli vår värld. Men för Jean blev tvärtom stranden i Les Loges intill förväxling och förblandning en TV-skärm med "ekologisk" speakertext. Jag blir vid tanken också sorgsen, ledsen över att Jean berövats så mycket livskvalitet, så många möjligheter. Han vet inte ens hur nära vi är lösningen på många av de problem han oroar sig för.
Men Monsieur Mare har karisma. Jean kommer att med Mares hjälp bli förtrogen med det normandiska landskapet, dela hans sinnliga kärlek till havet och just därigenom än bättre inse ansvaret i vårt naturumgänge.
Martin Kylhammar
Professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet
www.kylhammar.eu